Det här är ett svar på Per Anderssons insändare "Dags för en ny stavningsreform" 3/8.
Inget uttryck närmar sig språket som uttryck för en kulturell gemenskap. Alla andra uttryck är universella. Endast konstkännaren kan bedöma bildens kulturella särart. Det är likadant med musiken. Detta gäller i synnerhet modern populärmusik. Språket avslöjar, talat eller i skrift, källans kulturella identitet. Beroende av vår vilja att bevara den gemenskap som vårt språk ger uttryck för har vi, både de som använder språket vare sig som kommunikationsmedel, som nöje eller i synnerhet för bröd förpliktelsen att bevara och väl vårda språket som vårt arvegods eller, som en mödosamt förvärvad nyckel, in i vår kulturella gemenskap.
Språket är ingen brygga, språket är en kulturell särart ett värde värd att kämpa för att bevara. Kulturer utkämpar blodiga krig intill gränsen för utplåning för sitt sätt att fria leva i sin kulturella särart. Trots att folket år koloniserat kämpar de för att bevara sin språkliga gemenskap.
Hoten mot det svenska språket är allestädes närvarande liksom mot vår kulturella särart. Vi använder stor del av vår inkomst till vapen för att skydda vårt oberoende samtidigt som vi gräver vår kulturella grav genom att misshushålla med vår språkliga identitet.
I detta nummer av Motala Vadstena Tidning (3 augusti 2023) skriver Per Andersson (författare) att svenska språket är för svårt att lära för nyinkomna och våra barn. Per Andersson anser därför att svenska språket bör göras lättillgängligare genom en (omfattande) stavningsreform. Jag är ingen lingvist och kan inte göra en skolad utvärdering. Vilket är synd. Min lekmannamässiga reflexion är att Per Andersson vill i rötterna förändra det svenska språket. Erinrar om (ovan) författaren och andra som skriver för bröd har en särskild plikt att väl vårda och bevara vårt svenska språk Det är vår kulturella identitet.
Gunnar Johansson