Under 40 års tid har jag varit verksam inom Motalas skolväsende, främst som gymnasielärare men även som skolledare inom komvux och gymnasieskolan.
Jag har även engagerat mig politiskt inom skoldebatten som ledamot i dåvarande kulturnämnden och som medlem i Motalas socialdemokratiska arbetarparti.
Under dessa år har skolan genomgått åtskilliga omvandlingar, ofta med mindre lyckade för att inte säga katastrofala resultat för elevernas kunskapsinhämtning.
Göran Perssons kommunalisering av skolan 1991 och Läroplan 1994, sjösatt av Beatrice Ask (M) är två milstolpar i politiseringen av skolan där kunskapsmålen tonas ner och ersätts av luddiga föreskrifter om elevsamarbete och jämlikhet till varje pris.
I kommunaliseringens kölvatten har självutnämnda ”experter” fått stort inflytande över politiker som sällan har mer än ytliga kunskaper om skolans pedagogiska sakfrågor, därtill har fältet öppnats för käbbel och prestige på sandlådenivå.
I fallet med Godegårds skolnedläggning står detta mycket klart: en hemlig ”konsult” i kulissen måste ha pratat omkull politikerna, vilka sedan envist håller fast vid sitt beslut – trots att de solklara fakta som Magnus Hellqvist pekar på i sin insändare (MVT 27/11) visar att beslutet är helt felgrundat.
Ansvarsfrågan har bollats hit och dit mellan stolar, och ingen har kunnat framföra gedigna och vetenskapligt eller ekonomiskt grundade sakskäl för en skolflytt.
Vid några tidigare tillfällen har kommunledningen i Motala backat i sista stund, till exempel vid programomflyttningarna till Carlsund och beträffande namnfrågan för Platengymnasiet. Att man då har gjort avkall på prestigen har inte bara gynnat skolväsendet utan även gett politikerna rejält med moraliska pluspoäng.
Ion Säflund
lärare i matematik och fysik