Om vi utgår från att alla ungdomar och vuxna i det här landet är medvetna om konsekvenserna av en kärnvapenexplosion i någon eller några av våra städer borde alla göra allt för att detta fasansfulla inte skall inträffa.
Om ett undertecknande av en internationell konvention är ett bidrag till denna strävan borde det vara en plikt för Sveriges regering att på alla sätt minska krigsrisken och skydda sitt land och folk
Det tål att påminnas om att Sverige är en suverän stat som också har ett gammalt beslut om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Oavsett de överenskommelser som svenska regeringar gjort eller gör kvarstår alliansfriheten som bas. Regeringen försäkrar att de överenskommelser som gjorts med främmande makter utgår från Sveriges alliansfrihet. Alliansfriheten har en annan sida. Vi må hävda vår strävan att vägra ingå i allianser, men det är en strävan som kräver acceptans i vår omvärld. Varje tillfälle då en svensk regeringsrepresentant har kontakter och skriver under överenskommelser med en av sidorna i vår bipolära omgivning kommer dessa överenskommelser at granskas av motsidan med alliansfriheten som utgångspunkt. Går vår regering över den acceptabla gränsen är vi inte längre alliansfria utan en del av presumtiva angripare. Följderna av en sådan förflyttning kan vi se verkningarna av i vår krigshärjade omvärld.
Alltså, varje steg vår regering tar för att hävda alliansfriheten är en strävan för fred. Vi kan inte med bibehållen trovärdighet falla undan för omvärldens påtryckningar. Sådan undfallenhet måste uppfattas som ett avsteg från vår suveränitet och vår deklarerade alliansfrihet. Det sägs att alliansfriheten ger valmöjligheter, men den ger samtidigt en tvångströja.
Valfrihet skapas genom i varje läge se alliansfrihetens möjligheter både för Sverige och vår omgivning som en fredsskapande faktor.
Därför skall Sveriges regering underteckna FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.