I dagens samhälle upplever jag att det alltid, alltid ska skyllas på att det är ”nån annan” som har ansvaret. Men jag har nu, ärligt talat, tröttnat på att säga "ursäkta mig". Varför ska jag be om ursäkt, för att ”stör” folk i deras arbeten?
Eftersom det tuffa livet valde mig, så är det vardagsmat att sitta och ringa runt, skriva brev och ställa upp på personliga möten med myndigheter, vårdinstanser och övriga sociala nätverk för att få hjälp med mina ”problem” så gott som varje dag. Det känns som att det alltid blir fel, och hur det går till är tekniskt omöjligt att reda ut, då alla anställda på respektive arbetsplats inte vill ta på sig ansvaret. Det lustiga är, att när man ventilerar detta med övriga utsatta i samhället, så upplever de samma sak. Hur kan det komma sig, att ingen vill ta något ansvar längre i sitt jobb och skyller skulden på ”nån annan” vart man än vänder sig?
Ändå säger nio av tio att det är mänskligt att fela! Hur går detta ihop? Häromdagen läste jag en varm och go insändare i MVT från två mycket nöjda anhöriga som lovordade min gamla arbetsplats Björktrasten. Deras positiva upplevelser stämmer väl överens med verkligheten där så som jag uppfattade den. Jag har skällt på min gamla arbetsgivare Motala kommun öppet på insändarsidan många gånger, men det är inte jobbet i sig eller mina ”medsystrar” det är fel på, utan arbetsgivarens dåliga personalpolitik. De skyller alltid, alltid på någon annan och lägger över ansvaret på sina anställda att lösa deras ständiga taskiga ekonomiska sits.