Hur tänker du, Stefan Pettersson?
Samtidshistoria borde inte vara svårt att ta till sig, men jag ska ändå ta upp miljonprogrammet och varför det blev som det blev.
Alltså: Den bostadsbrist som präglade åren efter kriget och fram mot mitten på 60-talet var ett gigantiskt problem. Industrin gick på högvarv och behövde arbetskraft. Samtidigt som både jord och skogsbruk strukturerades om och mekaniserades. Hela Norrlands inland avfolkades och människorna trängdes i gamla hälsovådliga bostäder. Bostadsbristen blev ett hinder för industrins kapacitetsutnyttjande. Det var så miljonprogrammet tvingades fram. Varför lät man inte privata byggherrar avhjälpa bostadsbristen? Av omsorg om industrins vinster och utbyggnad (inbillade sig s-regeringen). Bättre då att låta samhället bygga och förvalta bostäderna.
Kravet var att bygga snabbt och till kostnader som gav låga hyror = lägre löneanspråk = högre företagsvinster. Felet man gjorde var tvåfaldigt. Hyresnivåerna blev för låga om man tog hänsyn till framtida renoveringar. Samtidigt som hyresbidragssystemet gav byggföretagen möjlighet att ta ut högre byggkostnader.
Vi vet i dag att ”allmännyttan” står inför en renoveringskris. Det är dyrt att renovera ett nedgånget bostadsbestånd och genom att bruksvärdesprincipen och ”allmännyttans” dominerande ställning håller ner hyresnivåerna betyder det att miljonprogrammet krisar. Men vad skulle hända om marknadshyressystem infördes och allmännyttan förlorade sin dominerande ställning. Hyresnivåerna skulle skjuta i höjden. Men då hade ju inte folk råd att hyra? Jo, lösningen heter bostadssegregation. Och ännu större sociala konflikter. Det finns en lösning som borde genomförts då ränteläget och den ekonomiska aktiviteten avtog! Staten tvingade fram miljonprogrammet. Staten såg till att hyressättningen blev för låg. Renoveringsansvaret i miljonprogrammets nedgångna fastigheter åvilar staten. Att sälja ut ”allmännyttan” ger bara ökad bostadssegregation.