Svar på ”Fysiska mötet är svårt att ersätta”, 15/3.
Arbetsförmedlaren Daniel Thörner anser att digitaliseringen av Arbetsförmedlingen innebär betydande risker. Visst finns det grupper som inte behärskar informationsteknologin, men å andra sidan kan man fråga sig om fysiska möten som ofta inte leder någon vart, bara är en kostnad för samhället. Nedbantningen av Arbetsförmedlingen innebär heller inte att all personal som haft kundkontakter kommer att avskedas. Snarare är det så att om man årtionde efter årtionde har underpresterat till stora kostnader för samhället, är det helt rimligt att effektivisera och banta organisationen.
Det är företag, stat, kommuner och vården som skapar arbeten, inte Arbetsförmedlingen. Jag ser ingen anledning till att verksamheter som söker personal själva inte letar upp lämpliga kandidater, på samma sätt som arbetssökande söker jobb hos lämpliga arbetsgivare. Att plocka bort en mellanhand som i många fall varit lågpresterande, är snarare en vinst för samhällsekonomin. Marknaden har en förmåga att lösa dylika situationer utan att gå via en statlig mellanhand i de flesta fall, och då är en nedskärning berättigad.
Vi skall också ha klart för oss att regelverket inom den nuvarande arbetsmarknadspolitiken behöver reformeras på flera områden. Det yttersta ansvaret ligger hos våra politiker som borde reagerat på situationen för länge sedan. Samtidigt har det varit ganska tyst från Arbetsförmedlingens personal som varit mycket väl medvetna om bristerna under lång tid.
Det är helt rimligt att man fokuserar på resultat, både för arbetsgivare, samhället och den enskilde individen. Underpresterar en verksamhet får man reformera den för att nå önskade resultat, en självklarhet inom det privata näringslivet, och en syn på verksamheten som borde vara lika självklar för all samhällsservice.
Arbetsförmedlingen kommer att leva kvar, men fokusera på till exempel rehabilitering och grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden. Här kommer det att behövas ett helt nytt synsätt, och ställa om från långtidsförvaring av människor till att faktiskt få ut folk i arbeten som kan trygga deras försörjning. Det finns hundratals besvikna människor i kommunen som genomgått rehabiliteringsprojekt utan att det resulterat i ett arbete eller sjukersättning. Här behöver Arbetsförmedlingen ta sig i kragen och börja leverera.
JM Andersson