Rättsstaten och klanstyret är, vilket Karin Pihl mycket riktigt påpekade i sin ledare (MVT 2/10), oförenliga. Frågan berör samhället och dess invånare i de flesta av livets skiften. Det kvittar var man tar sin utgångspunkt. I vardagen där klansamhället fått bilda basen för gemenskapens moral, regler och rättstillämpning. Eller när lojalitetsbegreppet ställs på sin spets i valbåset.
Karin Pilhs slutkläm, att vi får välja mellan rättsstaten och klanstyret är inget val. Valet görs i samma ögonblick en person sätter ner fötterna på svensk mark. I det ögonblicket gäller svensk lag och rättstillämpning Något annat är inte möjligt!
Att människor ens har möjlighet att skapa ”parallellsamhällen” vid sidan av rättsstatens regelverk är en orimlighet. Och det är i varje läge rättsstatens skyldighet att försvara sin auktoritet. Rättsstatsprincipen är ingenting enbart i rättssalen. Faktum är att den principen gäller i varje läge. På gatan och i hemmet, som i valbåset.
Jag är en varm tillskyndare av Sverige som ett mångkulturellt samhälle och jag ser många gånger det positiva i familjesammanhållningens hjälp och stöd. Men alltid på rättsstatens fundament! Det är samhället som genom polis och rättsväsende har både repression och skyddsplikt under lagarna, där finns inga undantag. Det sociala skyddsnätet är uppbyggt på samma principer och gäller alla och envar. Vi betalar skatt till kommun, landsting och stat för att hävda det solidariska samhället, oberoende av släktförhållanden, etniskt ursprung, hudfärg, kön eller sexuell läggning.
Rättsstaten är inte fullkomlig, Den är och förblir ett samhällsbygge där människor gemensamt strävar mot förbättring. Folkstyret (demokratin) är inget mål, det är ett verktyg där var och en har möjlighet att påverka. I valet mellan klanstyrets diktatur och rättsstatens ofullkomlighet är mitt val mycket enkelt