Det är märkligt vilken förmåga politiker har när det gäller att utmana folks rättsbegrepp. Var det finansminister Ernst Wigforss eller rentav Gunnar Sträng som myntade uttrycket att ”armod accepteras om armodet fördelas rättvist” svenska folkets rättvisepatos har ju varit fastspikad i opinionen.
Den bygger på dels Jantelagsbegreppet, och dels på avundsjukan. Resultatet av den blandningen är given: Skall någon ha fördel framför någon annan skall skälen kunna objektivt motiveras. Så kallade ”rövslickarpengar” möts med förakt i det svenska löntagarkollektivet.
En lärare med fullgjord lärarexamen skall betraktas likvärdig. Alla förstår varför en lärare med allsidig praktik eventuellt kompletterad med olika speciallärarutbildningar skall ha mera betalt än en nyutexaminerad lärare. Det är inget konstigt, det gäller på de flesta arbetsplatser, i de flesta yrken. Men som sagt skillnaden måste gå att objektivt motivera. Var det inte Jan Björklund (l) som kom på begreppet ”förstelärare”, det vill säga en lärare som utan objektiv skillnad i utbildning eller praktik skall ha 8 000 kr/mån mera än sina kolleger?
Okej, det förekommer skillnader i lön beroende på enskild förhandling när en lärare byter arbetsgivare. Det är inte motiverad skillnad men ett resultat av skolans uppsplittring på olika huvudmän. I princip är det av ondo.
Men tillbaka till ”förstelärarna”. Av alla som borde avsky dylika ickemotiverade fördelar borde socialdemokrater och vänsterpartister stå i främsta ledet. Båda är ju anhängare av kollektivavtalens förtjänster.
Därför gick mitt blodtryck till farlig nivå när jag läste MVT den 20 oktober.