Det är min absoluta rättighet att förfoga över mina egna pengar.
Om nu bankerna åtagit sig att låna och förvara mina pengar är det bankernas absoluta skyldighet att hålla de pengar som förvaras på konton utan uppsägningstid tillgängliga för mig. Det är och förblir min egen rättighet att själv välja hur banken skall återlämna mina pengar. Ingen annan har den rätten. Det har tillkommit olika betalningsformer alltifrån ren kontanthantering till olika internetbaserade betalningssystem. Somliga väljer internet andra vill ha penningen i handen. Och det är alltid pengarnas ägare som bestämmer.
Bankerna i Motala har förlitat sig på uttagsautomater för att jag skall kunna förfoga över mina pengar. Det är därmed bankernas ansvar att se till att dessa automater fungerar klanderfritt. Givet är att kan jag inte lita på att uttagsautomaterna fungerar bortfaller skälet till att låta bankerna förvara pengarna. Någon ränta för att få förfoga över och själva låna ut mina pengar är det givetvis inte tal om. Dessutom är bankerna så ogina att de tar betalt av mig för att få tillgång till mina pengar. Det bankkort som erfordras passar banken givetvis på att ta betalt för. Trots att kortet förbilligar deras egen kontanthantering. Som om detta inte vore nog kräver bankerna betalt av de näringsidkare som tar emot korttransaktion vid köp av deras varor och tjänster.
Sammanfattning: Först kräver banken att fritt och gratis få förfoga över mina pengar. För att kunna förfoga över mina pengar måste jag betala banken för det bankkort som erfordras. Sedan är de uttagsautomater som finns opålitliga och få. Betalar jag med kort direkt läggs förmodligen till den avgift som näringsidkaren får betala. Banken tar med andra ord betalt för var gång jag får tillgång till mina egna pengar. Det finns ett särskilt ord för sådana företeelser. Ett ord jag ytterligt sällan använder.