I våras sa statsminister Kristersson i TV4 att vi säger inte upp i den svensk sjukvården. 900 varslades om att få sluta i Östergötland i februari. Nu vet vi hur det gick. 600 slutade på egen begäran, och 235 fick sluta. De som tvingades sluta är undersköterskor, medicinsk-teknisk personal, arbetsterapeuter, administrativ personal. Troligt resultat är att läkarna och sjuksköterskorna får springa fortare – och vi andra vänta längre på behandling! Så var det med Kristerssons löfte.
I höstens budget rättas inte sjukvårdskrisen till. Nej, skattesänkningar är i fokus. Särskilt för de med höga inkomster. Regionerna och kommunernas intresseorganisation SKR tycker självklart att detta är en felaktig politik. I år beräknar man regionernas underskott till 20 miljarder. 2025 blir det 25 miljarder.
Fem arbetstagarförbund inom vården, däribland Kommunal och Vårdförbundet, har pekat på att stressrelaterad frånvaro har femdubblats under perioden 2010-2023. Sveriges läkarförbund har i medlemsundersökningar visat att åtta av tio läkare redan i våras märkte av nedskärningarna. Nu är siffran ännu sämre, nio av tio är oroliga för att besparingarna kommer att påverka möjligheterna till en god vård. Var det någon från alliansen som sa något om försämringar i vården? Kristdemokraterna var ju de som skulle rädda svensk sjukvård. Sa de… Tror de att det blir lättare att rekrytera personal till välfärden som redan saknar folk?
Välfärdssektorn behöver penningtillskott. Välfärden dvs, skola, vård och omsorg, har försämrats på grund av privatiseringar – som fördyrar omsorgen och berikar aktieägarna – som nu pågått i några decennier. Och nu en ytterligare försämring av regerande borgerlighet.