Många medborgare i Motala kommun minns kanske uttrycket, som myntades för några årtionden sedan: Motalaskandalen.
Med facit i hand och vartefter normerna för både det ena och det andra förändras, är väl den så kallade Motalaskandalen närmast att betrakta som kvällsbrisen in mot stranden i Varamoviken.
Det vi nu tvingas bevittna, är vad Camilla Egberth och hennes medlöpare åstadkommer med Motala tätort, Varamobaden och Motala kommun.
Kanske kommer resultatet av den framfarten i framtiden att få epitetet Motalakatastrofen!
Sedan mitten av januari månad år 2017 har jag läst, och sparat, cirka 150 insändare och artiklar i MVT, rörande Varamon, stadskärnan och kommunen. Jag har inte sållat bort underlagen som lovordar ”utvecklingen”. Det har inte behövts, eftersom jag inte har funnit några sådana!.
Inte förrän 2018-03-14. Synd bara att signaturen ”En inflyttad” under rubriken ”En vinstlott för Motala” avstod från att underteckna inlägget med sitt namn, det skulle vara synnerligen intressant att få veta vem den personen är, som har så stor, tvärsäker kännedom om framtiden.
I MVT 2018-02-21, sid 2, är införd en stor färgbild, som jag misstog för att vara bilden av en kuliss till någon skräckfilm ”made in Hollywood”. Det var istället en del av Lalandias presentation av ett blivande vattenland!
Vad är det för fel med sand mellan tårna, doften från solvarma tallar, riktigt sjövatten, naturliga skuggor och dagrar, vindar som inte kommer via luftkonditionering, ”sakletarfynd”, som man kan ”bygga grejer av” och så vidare?
Avvecklingen av den genuina Varamon startade i början av 1960-talet och var, i stort sett, avklarad efter drygt 10 år. Nu finns bara Långgolfen kvar.
Under en av mina många promenader längs Varamostranden, såg jag till min glädje, att man äntligen tagit bort den missprydande ”portalen” på brandbryggan; alltid något åt det positiva hållet.
Kan man även förvänta sig, att skamfläcken av skräp-sly och sten framför betongmuren vid Sjövik inom en snar framtid skattar åt förgängelsen, alltså forslas bort?
Obs! Varamostranden är en sandstrand.
En del folkvalda, i kommunhuset Motala, känner sig hotade i vissa situationer. I ett sådant läge kan det vara förståndigt att reda ut vad som är orsak och vad som är verkan. Lite ödmjukhet, både inför uppdraget och inför medborgarna, vore klädsamt.
Under ett antal år har Camilla Egberth, Nicklas Rudberg, Annelie Liljedahl med flera varit ”Motalas ansikte utåt”. Kan det bli ändring på det i september år 2018?
En liten reflektion, bortsett från alla jämförelser i övrigt ... Samarbetet mellan postverket i Sverige och Danmarks motsvarighet, blev väl inte den succé för Sverige, som man kalkylerat med.
Vad talar för att det här svensk/danska Lalandiaexperimentet ska gå Motalas väg?
Margareta Berglund Georgsson