Kartan över könsmaktsordningen har ritats om

Mäns våld mot kvinnor och barn inom familjen är en betydligt mera komplex företeelse än det framstår i debatten.

"Sorgligt nog finns det skäl att anta att våld inom familjen är mera utbrett än det våld som utövas ute i samhället" skriver insändarskribenten.

"Sorgligt nog finns det skäl att anta att våld inom familjen är mera utbrett än det våld som utövas ute i samhället" skriver insändarskribenten.

Foto: Emil Lundberg

Insändare2021-05-26 15:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Går analysen till ursprunget för par och familjebildning är ju männens våld inom familjen otänkbar.

Kvinnor och män är både fysiskt och psykiskt olika vilket avspeglade sig i könsrollerna. Männen hade sin muskelmassa och sitt testosteron båda faktorerna för att kunna livnära och skydda sitt hem. En bra man kunde förse sin familj med både föda och trygghet mot främmande hot. Hot, som kunde bestå av angrepp från rovdjur eller andra män.

Vi är oändligt långt från detta ursprung. Mäns och kvinnors roller har skiftat i de patriarkala samhällsbyggnaderna, (det finns matriarkat där maktfördelningen är omvänd). Patriarkatet kan vara mer eller mindre starkt från nära nog total jämställdhet till könsmaktsslaveri. Familjerollen speglas i samhället eller tvärtom. I det gamla bondesamhället arbetade man och kvinna tillsammans men mestadels med olika roller. Roller som sedan skulle förstärkas under industrialismen.

Mannens huvudsakliga plats var utanför hemmet. Där förvärvade han medel till familjens försörjning Och där gjorde han karriär. Männens värld var samhällets överbyggnad. Alla ämbeten, kvalificerade yrken och skrån var förbehållna männen, Platserna vid de kvalificerande utbildningarna var vikta för männen. 

Till och med huslagarna erkände männens överhöghet genom den legala husagan. Mannens vilja var familjens lag, bröt kvinna och barn mot denna lag hade mannen, i uppfostringssyfte rätten till husaga.

Vår tid är socialt en helt annan. Kvinnorna har genom en hård och envis kamp tillskansat sig rätten och legitimiteten till varje del av yrkeslivet. Den självskrivna könsrätten att härska är borta, direktören, om hen är man kan bli ställd inför en kvinna i domarsätet. Politiskt har kvinnorna genom duglighet erövrat partiledarroller (inte helt friktionsfritt och sällan utan motstånd i det fördolda).

Kartan över könsmaktsordningen har verkligen ritats om, och det till gagn för hela samhället. De män, som är starka i sin identitet, finner sin nya plats. De män som är svaga i sin självbild revolterar med våld. Husagan är förpassad till den mörkaste historien och våld inom hemmets väggar betraktas som våld i offentliga miljöer.

De flesta män kan, åtminstone nyktra, anpassa sig och gilla den nya samhällsordningen. Men alla kan det inte. Sorgligt nog finns det skäl att anta att våld inom familjen är mera utbrett än det våld som utövas ute i samhället. Var finns lösningen, för det nuvarande tillståndet är orimligt.

Varje person äger rätten att utvecklas så långt talang och tillkämpad färdighet leder. Det måste obevekligen vara norm. Hindren däremot måste motarbetas både socialt och juridiskt. Kvinnor och män ÄR olika både fysiskt och psykiskt. Skilda åt med segregerande murar lider hela samhällskroppen. Tillsammans och bejakande sina skillnader blir samhället helt