Det kommunala styret har gett sig till känna mer än någonsin detta år. Fokuset upplevs nog av gemene man klarare än någonsin. Besparingar med bekostnad på våra barn och ungdomar.
Det preventiva arbetet där vi lyfter denna grupp och ger dem de bästa förutsättningar upplevs plötsligt helt oviktigt. I Sverige har de flesta haft just bra förutsättningar att påverka sina liv under många år, de har fått en trygg grund och blivit sedda, dock inte alla. Den grupp som inte har kunnat påverka sina liv eller framtid på samma sätt börjar bara bli större och med de beslut som tas om förflyttningar av förskolor, skolor samt nedläggning av El sistema och idrottsanläggningar så lär gruppen växa sig ännu större.
Vem tar hand om dom sen, vad får de för skyddnät och vem ska de lita på?
Samtidigt lyfts barnkonventionen mer än någonsin i alla verksamheter. Denna måste följas!
Jag undrar verkligen hur man tagit hänsyn till artikel 3 som handlar om att när vuxna bestämmer om sånt som gäller barn ska de tänka på ”barnets bästa”. Politiker, myndigheter och domstolar ska tänka på hur deras beslut påverkar barn, vare sig det handlar om ett barn eller flera samt artikel 12–15 där barnet har rätt att säga vad hen tycker. Åsikterna ska respekteras i alla beslut som rör hen; hemma, i skolan, hos myndigheter och domstolar.
Vi har ett barn som går på Mariebergs förskola. En fantastiskt bra och välfungerande förskola med en trygg grund. På grund av detta så har också många valt att söka just denna eller ställt sig i kö. När ska man börja bevara det som är just välfungerande och bygga på de koncepten i stället?
Detta hade blivit billigare i slutändan med både välmående barn, ungdomar och personal som nu i stället ska orka vara i större miljöer där alla fortfarande ska bli sedda och få en trygg grund. Ekvationen går inte ihop... Jag förstår att det måste besparas överallt. Men jag ber er att börja tänka långsiktigt och mer med hjärtat.
Sofia