Svar till Kjell Fransson.
Tack för ett snabbt och tydligt svar. Där har fortfarande majoriteten mycket att lära. Kjell och jag har ideologiska skillnader som finns där och som styr argumenteringen. Men jag enig med Kjell att i slutändan ligger omsorgen om samhället och de mänskliga villkoren överordnat.
De privata inbrytningarna i den skattefinansierade sektorn innebär en risk. Och den risken är fundamental eftersom målet med verksamheten är olika.
Inte ens intraprenaden driven till sin spets förlorar fokus på huvuduppgiften, att ge omsorg, att lära, och att vårda. Det går inte att bortse från det privata bolagets huvuduppgift, den är och måste vara avkastningen på satsad kapital och arbetsinsats. Vi vet att det nästlat sig in kriminella aktörer som både tvättar pengar och förmerar dem på skattebetalarnas bekostnad. Felet är där inte att folk sticker fingrarna i syltburken. Felet ligger hos dem som öppnar locket.
Nato-frågan är besvärligare. Att Ryssland agerar i de förra sovjeterna är en effekt av Stalins folkomflyttningar. Stalins försök att skapa sovjetmänniskan som inte skulle skilja på lokal hemvist utan blott och bart vara lojal mot Kreml, var givetvis idioti av den lägre skolan.
Inte dess mindre ger dessa folkomflyttningar konfliktanledningar som en nostalgiker inte är ovillig att utnyttja. USA och Ryssland bör aldrig komma i väpnad konflikt. Risken att någondera sidan använder kärnvapen är alltför stor. Nato är USA intill förväxling och är en aggressiv part. Det faktum att flera stater ansluter sig minskar inte konfrontationsrisken, tvärtom. Den faktor som skulle kunna vara återhållande är neutrala stater med egen försvarsförmåga och inriktade på att hålla isär blocken och medla i kriser. Vi stärker inte de baltiska staternas självständighet genom att bli en aggressiv språngbräda utan genom att aktivt minska de etniska konflikterna. Sedan måste jag tacka för vänligheten och konstatera att i frågor om mänskliga rättigheter är både kompetens och vilja lika.