Exakt så här är det: Planetens förråd av sötvatten är begränsat. Det är ingen åsikt utan en ovedersäglig sanning. Liksom att det mesta av sötvattnet är bundet i inlandsisar (som smälter och blir havsvatten). Men om vi går till Europa –  hur många gånger använder Berlins befolkning sitt dricksvatten? Jag har hört en siffra på sju gånger. Vattnet renas först i konventionella reningsverk och filtreras sedan genom grusåsar. 

Det behöver inte vi. Vi har ju våra sjöar fulla med dricksvatten, av olika kvalitet, som går att rena och använda.

Vi har (hade) några sjöar med så förnämligt sötvatten att reningsproceduren är okomplicerad. Det vattnet ska vi vara förbannat rädda om. Vi bör absolut inte låta krigsmakten använda vår dyrbaraste naturresurs som soptunna.

Alltså –  berlinarna kan rena sitt vatten om och om igen. Men de föroreningar som krigsmakten och inbjudna gäster (NATO, med sin ammunition innehållande utarmat uran) kan bestå vårt dricksvatten med, går inte att rena. Om vi eller våra efterkommande vill använda Vätterns vatten till annat än industriellt kylvatten får vi (de) destillera vattnet kanske i flera steg, som brännvin.  Vättern var en gång Europas renaste dricksvattentäkt. Sedan har den på grund av mänsklig påverkan skitats ner med olika föroreningar, men till dags dato inte värre än att vattnet kan renas och behandlas till högkvalitativt dricksvatten. Förstår ni vad som håller på att hända med vår dricksvattensjö?

Men vattnet förnyas ju och späds ut. Visst, allt vatten på planeten ingår i ett kretslopp. Men omsättningen tar olika lång tid. Vätterns vatten har en omsättningstid på 60 år. 60 år räcker för att förstöra Vätterns vatten

Hittills har jag skrivit om Vättern som dricksvattentäkt. Men i Vättern finns liv av olika slag. Från små kräftdjur till sik, röding och lax och allt däremellan. Hur tror ni livet i Vättern påverkas av krigsmaktens vansinne.

Tänk, jag inbillade mig att försvarsmakten skulle skydda vårt land och folk.

Tydligen har jag fattat alldeles fel.

Gunnar Johansson