Svar på artikeln i MVT onsdag 9 augusti.
Att nu behöva läsa om att arvodet till gode männens uppdrag ännu inte lösts är för mig en gåta. Under min tid som kommunpolitiker före 2010 tog jag upp frågan när en äldre kvinna ringde till mig och var mycket bekymrad över att hon från Skattemyndigheten fått anmodan att betala in arbetsgivaravgift för gode man. Hon hade blivit betraktad som arbetsgivare i och med hon blivit tvungen att ha hjälp med att sköta sin ekonomi.
Då jag tog upp ärendet när jag fortfarande var fullmäktigeledamot, fick jag svaret att detta var ett ärende som kommunen inte kunde göra något åt. Ärendet måste avgöras på regeringsnivå. Jag fick inte under min fullmäktigetid inte ta upp frågan i kommunen utan måste vänta tills mitt mandat gick ut för att kunna ställa frågan till en riksdagsledamot under allmänhetens frågestund vid ett kommunfullmäktigemöte. Konstiga regler tycker jag.
2010 efter det att mitt mandat som ledamot i kommunstyrelsen gått ut ställde jag frågan under allmänhetens frågestund. Johan Anderson (s), svarade och lovade att ta upp ärendet om hur arvoderingen för gode män skulle kunna ordnas. Att det inte skett någon förbättring på området visar sig nu fortfarande inte ha skett. Ansvarslöst tycker jag då man anser, som det också nämns i artikeln att ”Våra gode män är jätteviktiga och är angelägna att ha ett gott samarbete med dem”.
Det är enastående oskickligt att kommunen inte kan stå som arbetsgivare för alla gode män som fått sitt uppdrag och beviljat av överförmyndaren i kommunen. För de äldre, som måste betala för sin hemtjänst, tas ju avgiften ut av kommunen.
Att Rut Hedman vågat ge sig till känna i ärendet i tidningen, tycker jag är modigt, då hon säger att hon ibland inte får ut något arvode från huvudmännen, det vill säga från de som får hjälp med ekonomin. Att den tjänsteman som säger att det är ett frivilligt uppdrag och uppmanar Rut att begära entledigande är helt huvudlöst. Överförmyndaren som numera är en rätt välavlönad tjänsteman visar ingen förståelse för problemet att gode mannen själv ska behöva ta ut arvodet direkt från sin huvudman. Detta säger sig självt att detta måste kännas besvärligt och kan också kan kännas anstötligt för huvudmannen att behöva betala för något som hon kanske betraktar som en väntjänst.
Då det för några år sedan genomfördes förändringar inom Överförmynderiet borde man kunna förvänta sig förbättringar för både gode män och inte minst för huvudmännen, som oftast är gamla människor. Sorgen över att inte längre orka ta hand om sig själva och sin egen ekonomi borde få vara tillräckligt, utan att även behöva betala för tjänsten. Det räcker inte att kalla oss gamla för ”årsrika” och ge oss en sänkt skatt med 200 kronor per månad när en normallöntagare, som dessutom själva kan ta sig till affären och utnyttja extrapriser för sina matinköp, får cirka 450 kronor i löneökning efter skatt.