Jag jobbar i hemtjänsten. Häromdagen kom jag hem trött, ledsen och arg. Jag gör mitt bästa varje dag för att hjälpa, trösta och se till att ”mina” gamla har det så bra det bara går. Men var är de anhöriga? Många har fantastiska anhöriga som verkligen finns där, men lika många blir bortglömda.
Om ni visste hur de väntar och längtar efter er. Hur många ursäkter de har för att ni inte kommer. De ”förstår” att ni inte har tid, de ”förstår” att ni ska åka på semester eller fira jul utan att de får vara med.
Men hur känns det i deras hjärtan? Hur många gånger har jag inte tröstat medan jag samtidigt undrar vad det är för fel på er anhöriga?
Och jo, jag vet att det finns anhöriga som inte har haft någon bra kontakt med sina föräldrar överhuvudtaget eller att någon mamma eller pappa inte varit snäll när ni var små det förstår jag att det kan bli konstigt.
Men var är ni som har haft en bra barndom? Det finns fantastiska anhöriga, det gör det verkligen, som tänker på era gamla jämt, ni är guld värda.
Jag och mina kollegor gör vårt bästa men tänk på och ta till er att vi aldrig kan ersätta er anhöriga.
Ingela