Ett apropå till Kjell Franssons debattartikel gällande Villa Ekenäs.
Som så ofta frågar jag mig, vilket som är värst; att kunna men inte vilja eller att vilja men inte kunna. Problemet dyker upp hela tiden och tycks vara mest iögonfallande inom politikens domäner.
Varför? Det politiska mandatet gäller alltid medborgarnas och samhällets väl. Aldrig att någon partikarriärist skall utmärka sig genom att fatta beslut för att visa handlingskraft. Helt förkastligt och långt från väljarnas mandat.
Villa Ekenäs är en återhämtningsplats för elever som av olika anledningar har svårt att orka med den prestationsjagande undervisningen i de stora klasserna. Orsaken till att eleven kan behöva extra uppmärksamhet och stöd kan växla men det viktigaste är att när ungdomen behöver lugn och mera pedagogisk hjälp skall den finnas på plats!
Jag finner, som lekman, svårt att föreställa mig hur den oas av trygghet och omtanke som behövs skall kunna skapas i den reguljära undervisningen. Det är givet att några idealister kan få för sig att det är möjligt, men priset för ett misslyckande är en förstörd skolgång och kanske ett liv där elevens färdigheter aldrig fick chansen att utvecklas. Jag skulle aldrig i livet ta en sådan risk om jag samtidigt visste att det finns en oas på plats där eleven kan få den hjälp som behövs för att återhämta sig. En enda ungdom som får sitt liv begränsat av ett dåligt underbyggt beslut är fullt tillräckligt avskräckande Därför!!
Ge Villa Ekenäs möjlighet att fortsätta och att utvecklas. Det är både mänskligt och kanske ekonomiskt att föredra. Om någon tongivande skolpolitiker därvid får vingarna svedda kan både jag och det övriga samhället leva med