Svar på "Militärt våld är sista utvägen", 17/9, Aleksander Gabelic, Kristina Post och Tanja Mitic, FN.
Strävan efter fred kan aldrig bygga på hot om våld. En förvisso något ytlig analys av spänningens strategi på Koreahalvön måste bygga på frågan varför ett land som ständigt drabbas av svältkatastrofer i sin befolkning ödar huvuddelen av sina resurser på militären och ett mycket kostsamt kärnvapenprogram. Det finns en direkt koppling mellan diktatorns vilja att behålla sin och militärens maktställning genom att hänvisa till yttre hot. Något som givetvis USA anammar genom utökad övningsverksamhet med den sydkoreanska krigsmakten. Vad man de facto gör är att gå militärdiktaturen tillhanda med ännu starkare motiv.
Koreakriget på femtiotalet ödelade största delen av Nordkorea genom hänsynslösa bombkampanjer mot civilbefolkningen och landets infrastruktur. Klart är att diktatorn använder dessa krigsförbrytelser som motiv för sin upprustning och får stöd för denna bland befolkningen.
De blockadsanktioner som antagits i Förenta Nationerna har för länge sedan mist sin fredssyftande verkan och blir nu ett ytterligare motiv för diktaturens förtryck av land och folk.
Den enda åtgärd som skulle vrida upprustningsmotivet ur diktatorns hand är bindande icke angreppsgarantier gällande hela Koreahalvön. Sådana garantier måste få starkast tänkbara anslutning i säkerhetsrådet. Ett veto från någon av rådets permanenta medlemmar kunde inte tolkas på annat sätt än att vetomakten önskade behålla möjligheten till krigföring vilket vore belysande för statens vilja att följa Förenta Nationernas portalparagraf om ”en värld i fred och säkerhet”.
En pågående rustningsspiral parad med politisk osäkerhet är det absolut största hotet mot fred. Enda möjligheten är förhandlingar som vrider motivet för krigsförberedelser ur krigshetsarnas händer.