Men så en dag fick politikerna för sig att "avreglera" och privatisera det monopol som SJ haft. En kopiering av det privata näringslivet. Detta skedde på 90-talet och sedan dess har inställda tåg, försenade tåg blivit vardagsmat och att påstå att det går att ställa till och med klockan efter tågavgångarna skulle anses som ett bisarrt skämt. Lokförarna slutar och övrig tågpersonal trakasseras av besvikna resenärer, försämrade arbetsvillkor, scheman etcetera. 

SJ:s välavlönade vd Monica Lingegård (600 000 kronor i månadslön) säger att hon är ledsen! Uttalar i lördagsintervjun på P1 att "de höga priserna är en del av reseupplevelsen". Något man kanske kan säga när man har en årslön på 7,2 miljoner kronor. Klart man tar sig för pannan.

Järnvägsnätet har styckats upp, trafiken styrs nu av upphandlingar och har därmed blivit konkurrensutsatt. Ingen vet, inte ens vd:n längre vem eller vilka som har ansvar för vad. Underhållsarbete läggs ut på entreprenad etcetera. Underleverantörerna konkurrerar med låga priser som inte sällan går ut över kvaliteten. Lägst anbud vinner.

Vem förlorar då på detta. Svaret är enkelt, det gör resenärerna. När SJ blev ett vinstmaximerande bolag som alla andra i näringslivet försvann också det så kallade samhällsansvaret. Sverige har världens mest avreglerade järnväg vilket även gjort att vi har världens mest avreglerade samhällsansvar för vårt lands i särklass viktigaste kommunikationsmedel. Som det kan bli. 

Politikerna medger sällan och ogärna sina misstag, det är välkänt, men efter decennier av järnvägskaos och oreda vore det väl inte en dag för tidigt att återställa järnvägen och SJ till ett statligt ägande och ansvar. Ett så viktigt färdmedel för miljö och samfärdsel som järnvägen utgör skall ägas av oss som det var tidigare, det vill säga staten. Då kan vi utkräva samhällsansvar och jag tror att sagan får ett bra slut.