Till dessa basnyttor hör rätten och möjligheten till en bostad. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna är universell, den gäller alla människor i alla stater. Men grundförutsättningarna skiljer sig åt mellan stater. Statens förmåga att uppfylla kravet är olika på de fattiga ländernas landsbygd, för att inte tala om möjligheten att åstadkomma människovärdiga bostäder i kåkstädernas slum.
Men deklarationen gäller även högt utvecklade stater med en i övrigt fungerande ekonomi. Där blir deklarationen en fråga om prioritering. Både behovsprioritering och lönsamhetsprioritering. Behovsprioriteringen är med deklarationens skrivning överordnad. En människovärdig bostad med ett personligt utrymme och en bostadsteknisk standard i nivå med accepterad norm är att betrakta som en mänsklig rättighet. Så långt deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Sverige och de flesta västländer tillämpar marknadsekonomi. Basen för marknadsekonomin utgörs av en balans mellan tillgång och efterfrågan. Det gäller på alla områden där marknadsekonomin fungerar och utgör prissättning mellan köpare och säljare.
Bostadsmarknadens principer där staten genom allmännyttan och hyresgästföreningar sätter hyror enligt bruksvärdet. Den har en historia med sin rot i Sveriges omdaning från ett huvudsakligen landsbygd och bondesamhälle till den stora folkomflyttningen. Allmännyttan föddes av behovet för de tiotusentals som flyttade från landsbygd till industriorternas behov av arbetskraft. Den svenska modellen där samhället åtar sig att lösa bostadsfrågan till hyror som gjorde det möjligt med modesta lönekrav.
Nödvändigheten utgjorde således vår nuvarande bostadspolitik. Problemet är statsmaktens förmåga att dels svara för de renoveringar som blir nödvändiga dels för att nödvändig nyproduktion upprätthålls har lagts ut på privata vinstmaximerande företag. Enligt marknadsekonomins grundregler är det med fri hyressättning olönsamt att bygga till full behovstäckning då marknadshyrorna inte når vinstmaximum.
Å andra sidan kommer en allt för hög hyressättning att, dels innebära tomma lägenheter, något som somliga korttänkta borgare inte inser. Högre hyreskostnader kommer per automatik att innebära ökade lönekrav. Sekundärt kommer detta att medföra ökad segregering. Det är mig obekant om de borgerliga partierna strävar mot ökad segregering i samhället då alla på arbetsmarknaden inte kommer att kunna kräva högre löner. Ostridigt är att en borgerlig önskedröm är en viss segregering.
Där finns alltid en marknad för nedslitna bostäder och en trångboddhet vilket medför att hyrorna kan hållas uppe. Segregeringen innebär att det kommer att finnas människor som tvingas ta arbeten där arbetsköparen bestämmer. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dagostar uttrycker verkningarna av marknadshyror på hela samhället med full tydlighet och stringens.
Det må vara de borgerliga partiernas önskan om en social backlash. Tänk jag önskar att frågan går till nyval. Det är försvaret för den svenska modellen och det Svenska samhället värt.