Svar till Alliansen genom Caroline Unèus (M).
Jag har en fallenhet för att bruka uttrycket ”back to basic”. Det vill säga att gå tillbaka till resonemangets grundförutsättningar och granska ingående komponenter. Jag är tämligen väl insatt i skillnaden mellan en verksamhet som vilar på privatinvesteringar och den som vilar på skattefinansiering. Det är två helt skilda företeelser. Om man beaktar ytterligheten för privatinvesterad verksamhet, ”riskkapitalbolagen”, representerar de en speciell aktiebolagsform. Ordet anger verksamhetens roll och nytta.
Ett riskkapitalbolag går in med kapital i en bransch där riskerna är för stora för den ordinarie bankfinansieringen. I gengäld förväntar sig investerarna hög utdelning på sin investering och sitt risktagande. Den andra nischen är då riskkapitalbolaget köper upp ett företag i kris eller konkurs som omstruktureras och styckas upp. Somt utan framtid läggs ned. Annat med framtidsmöjligheter struktureras om och säljs med god vinst. Ett riskkapitalbolag är inte någon långsiktig ägare! Det strider mot bolagsformen i både teori och den praktik vi sett tillämpad.
Men den skattefinansierade välfärdssektorn har en helt annan roll och målsättning De som bidrar med kapital är skattebetalarna och de förväntar sig en kvalitativ verksamhet. Skattebetalaren tar i normalfallet ingen risk då kommunallagen ålägger de förtroendevalda ”god hushållning med allmänna medel”.
Skattebetalarna investerar i verksamhet och det är ett långsiktigt åtagande, ”i normalfallet ingen risk? Men om de förtroendevalda hanterar allmänna medel så vårdslöst att en oproportionerlig del hamnar i övervinster och förs bort ur samhällsekonomin? Det finns en mängd pengar avsedda till den gemensamma sektorn. Det går inte att samtidigt dränera denna penningmängd till flyende övervinster och samtidigt sänka skatteinkomsterna. Resultatet ser vi dagligen i våra krackelerade välfärdssystem. Det är ingen jordbävning utan ett resultat av ideologiska prioriteringar.