För en tid sedan var vi och lyssnade på Jaques Werup när han läste sina dikter. I samband med det köpte vi hans biografi. Där berättar han om sin 80 år gamle far. Han gick ner sig i skorna efter sin livskamrats bortgång. Barnen märkte det bland annat när de öppnade hans kylskåpsdörr. Där fanns bara en skvätt mjölk och en tub kaviar. Av någon anledning fick han ett erbjudande att vara statist i Malmöteaterns uppsättning av baletten Svansjön som han hoppade på. Han skulle spela kung. Han levde verkligen upp, Kylskåpet fylldes. Han missade inte en enda föreställning och han blev som en fadersgestalt för balettflickorna. Han blev till och med så självsäker att han sa: ”Om jag ändå hade varit tio år yngre.” Bland det sista han yttrade innan han dog några år senare var att han skulle spela kung i teaterns nyuppsättning av baletten Svansjön.
Man önskar att fler fick avsluta sin levnad med den inställningen till livet och där tror jag att kulturen har stor betydelse. Om man inte tolkar kulturbegreppet alltför pretentiöst omfattar det många områden.
Min svärfar började spela tvåradigt dragspel när han var över 70 år. Det gick inte att ta miste på hans glädje när han spelade sina gamla låtar från ungdomen och när han kom ihåg danserna med jäntorna i någon vägkorsning. Han gick bort i en hjärtattack så han behövde inte komma in på något vårdhem. Om han gjort det skulle jag önskat att han fått ta med ett dragspel så roligt som han tyckte det var att spela.
I vilken mån kan vårdhemmen tillmötesgå individuella intressen i Motala? Är de boende för gamla och gaggiga? Har personalen tid? Tar kommunen över huvud taget reda på vilka intressen var och en har och hjälper dem att ägna sig åt dem? Jag tror att det skulle bli bra både för verksamheten på vårdboendena och för de inneboende om det gick att genomföra, eller gör man det redan?