Dagligen möts jag av ilskna och apatiska människor som fått sin livssituation i grunden förändrad på grund av Landstinget i Östergötland och deras utförare Östgötatrafikens indragningar av kollektivtrafiken i de så kallade glesbygdsområdena.
Frågan är om Landstinget förstått sitt politiska uppdrag, att via Östgötatrafiken stå för sitt geografiska områdes kommunikation. Människor bor inte bara i de stora städerna, i det postindustriella samhälle vi lever där allt färre av invånarna finner sitt levebröd på de stora bruken och industrierna, försvinner också tvånget att leva och bo i de stora städerna. Människor finner andra utkomstmöjligheter och finner det möjligt med företagande utanför städerna. Ja rent ut utanför de små orterna blomstrar nyföretagande som tar tillvara platsernas unika möjligheter.
Men om nu människor finner sig tillrätta utanför städerna, är de då mindre värda som landstingsbefolkning? Naturligtvis inte. De betalar precis samma landstingsskatt som stadsborna men får genom sitt val av bostadsplats mindre av stadsbornas närservice. Det vore befängt att kräva halvtimmes kollektivtrafik i hela landstingets område. Däremot är det i högsta grad befogat att kräva tillgång till kollektivtrafik för nödvändiga persontransporter. Det är nödvändigt för skolbarnen att nå sin skola. För dyrt? Inte om man inser sitt politiska uppdrag.
Först en korrigering av ett missförstånd. Östgötatrafiken drivs och finansieras via landstinget. Inte av kommunerna! Landstinget har möjlighet att fördela kostnaderna så att en nödvändig kostnadstäckning uppnås. Man kan inte räkna på varje linjes bärkraft Man måste budgetera för helheten där de lönsamma delarna får jämna ut kostnaden med de lika nödvändiga men olönsamma delarna Det kallas samhällsservice och är vad vi gemensamt betalar. Alla är betjänta av en något jämnare befolkningsstruktur och det får vi om hela Sverige får leva.