Maj 2015 var en spännande tid. Min dotter Klara fick, tillsammans med de andra barnen i hennes årskull, äta lunch på skolbespisningen varje fredag. Hon bubblade av intryck när hon kom hem de dagarna. Vårterminen började dra mot sitt slut och till hösten skulle hon börja förskoleklass på Godegårds skola. En gång i veckan den sista månaden fick de blivande f-klassarna spendera en eftermiddag i skolan för att bekanta sig med sina nya miljöer. De gick från förskolan, genom grinden och över skolgården, tillsammans med en fröken från förskolan. Steget var verkligen inte långt. Vare sig avståndsmässigt eller metaforiskt.
Ända sedan barnen började på förskolan kunde de se skolbarnen leka på skolgården intill. Den sista tiden som en av “de stora barnen” i förskolan, de som skulle börja skolan till hösten, stod de ofta vid staketet och tittade mot skolan. Man såg hur de började förbereda sig på, och drömma om, att bli stor. Att börja skolan.
Jag hade fått träffa Klaras blivande fröken i ett “överlämningssamtal” på förskolan, tillsammans med en av förskolepersonalen. Klaras nya fröken ville lära känna henne innan hon skulle komma, och så hade de gjort i alla år. En dag i slutet av maj fick alla föräldrar följa med sina barn till skolan, så även vi fick bekanta oss med skolan, fröken Annette och med varandra. Medan barnen satt tillsammans med de nuvarande f-klassarna på en lektion fick vi föräldrar göra en poster tillsammans. Vi skulle klistra upp en bild på vårt barn och beskriva hen med tre ord. Vi gjorde en himmel, med moln och en luftballong. Postern fick sitta uppe hela året, ända tills föräldrarna till nästa kull barn fick göra ett nytt konstverk.
Känslorna som fanns, hos både Klara och oss föräldrar, var: förväntan, spänning, glädje, tillit, trygghet.
Nu är min son Oskar en av “de stora barnen” i förskolan. Han ska börja skolan till hösten. Nu står de inte och tittar över staketet och drömmer om hösten längre. Skolgården är tom, så när som på en sopcontainer som stod där tills nyligen. Inga lekande barn. Inga fröknar. Skolan är ett främmande och svårbegripligt koncept. Oskars bästa vänner ska till en annan skola, så de skiljs här. Godegård delades mitt itu. En del barn körs till Tjällmo och en del till Nykyrka. 5 år gammal ska han separeras från fröknar, vänner och en bekant miljö, för att sitta på en skolbuss i 40 minuter enkel väg till en skola han aldrig har sett. Känslorna är helt annorlunda detta år kan jag säga.
Och allt detta för att … ja, hur var det nu? Vi fick aldrig klarhet i det. Pengar har man inte sparat, och inte hade man problem med vare sig personalbesättning eller elevunderlag. Säger politikern att skolan ska läggas ner, så ska den det. Hur fel underlaget till beslut än var. Punkt slut. Kommunens självbestämmanderätt. Jag har aldrig känt mig så maktlös som förälder.
Anna Hellqvist