Autism associeras ofta med en pojke som är socialt oförmögen och fixerar sig helt vid ett specifikt intresse. Är det verkligen så? Nej, det är faktiskt så att många, speciellt högfungerande flickor, inte passar in i bilden.

Grunden till diagnosmanualen för högfungerande autism är utformad utifrån symtom som barnen hade när Hans Asperger studerade en grupp pojkar med social problematik 1944. 

Detta är missvisande för flickor med högfungerande autism eftersom de medvetet kamouflerar sina svårigheter, vilket är påfrestande. Det leder ofta till att flickorna undviker sociala sammanhang, vilket resulterar i att de anses blyga.

Den sociala problematiken leder ofta till utanförskap och mobbning. Detta tär på samhällets resurser när det gått så långt att flickorna drabbats av psykisk ohälsa och blivit hemmasittare eller hamnat utanför arbetsmarknaden. 

Men inte ens då kan de få rätt hjälp, vilket leder till att den psykiska ohälsan fortgår att de förblir utanför samhället.

Ett examensarbete på Specialistsjuksköterskeprogrammet, LIU 2019 menar att många flickor inte har några större problem med att få höga betyg. Därmed ser man en elev som når kunskapskraven vilket tar bort fokuset från den sociala problematiken.

Vi har också flickorna som inte hänger med i skolans tempo eftersom de är detaljorienterade, men även för att det är mycket stimuli i klassrummet. De här flickorna brukar utredas med frågeställningen ADHD. En ADHD-diagnos hjälper, men den täcker inte hela problematiken.

I slutändan brukar det leda till att flickorna hamnar utanför arbetsmarknaden på grund av utmattning eller dåliga betyg. Vid det laget är det för sent att sätta in åtgärder som hade stoppat händelseförloppet tidigare, vilket leder till att större åtgärder måste sättas in.

Det finns en lösning på det här problemet. Man behöver öka medvetenheten om AST men även ändra på diagnoskriterierna så att de passar båda könen lika bra. På så sätt blir det lättare att fånga upp flickorna tidigare, kunna sätta in insatser och undvika mycket lidande för alla.

Avslutningsvis vill jag fråga: Vill du att ett barn ska växa upp med mobbning och psykisk ohälsa för att samhällets normer hindrar henne från att få den hjälp som hon behöver? Det vill inte jag –  I’ve been there, done that. Det är därför vi måste ändra diagnoskriterierna för AST.