Svar på debattartikeln av Nima Sanandaji och Leif Svensson.
En liten tillbakablick: Det fanns för några årtionden sedan en (rätt dålig) utbildningsform som hette Kvalificerad Yrkesutbildning (KY). Vi försökte få till stånd en sådan utbildning inom plastbearbetning i Motala.
Drivande var alla plastbearbetningsfirmor på orten plus Carlsund, där den teoretiska delen av utbildningen skulle förläggas.
KY-utbildningen var ju tänkt som en praktisk-teoretisk utbildning där praktik och teori skulle jämställas. Rent praktiskt går det givetvis att lösas så att olika företag låter sina anställda, som kan och vill, jobba kvar på företaget med ledighet under teoriperioderna. Men det blir rätt kostsamt för småföretag då ju någon måste vikariera under tiden. Dessutom blir praktiken ensidig, begränsad till ett företag och troligen blir den heller inte tillräckligt omfattande enligt kursplanen.
I Motala hade vi tänkt oss en annan modell. De företag som ingick bildade en bransch en ring där samtliga företag ingick och delade kostnaderna efter rekryteringsbehov. I princip, större företag - större rekryteringsbehov. Alla företag i ringen skulle ställa upp med praktikplatser och utbildade handledare. Kursdeltagarna växlade företag under praktikperioderna. Detta för att få så allsidig utbildning som möjligt. Kursdeltagarna var anställda av branschringen och kunde efter utbildningen söka plats i vilket företag som helst i ringen. KY-utbildningen hade en avsevärd nackdel. Betyget var inte kvalificerande till högre utbildning. Denna nackdel var fundamental mot den princip som ständigt återkom: Det får aldrig sättas ett tak för kursdeltagarna De skulle alltid efter möjlighet kunna fortsätta sin utbildning och karriär.
Det är måhända dumt att uppfinna hjulet två gånger, däremot kan hjulet ständigt utvecklas. Mig veterligt är konceptet öppet och kan användas i lärlingsutbildning. Vad som behövs är samarbete.