Visst vill man väl helst tala med en människa? Det kan dock visa sig vara betydligt svårare än man tror. Ofta får man hålla tillgodo med kontakt via digitala medier.
Detta gäller såväl offentliga myndigheter som privata företag. På datornätets hemsidor möts man ofta av färdigställda frågor och svar men inte möjlighet att föra en dialog om sitt ärende. Det saknas i många fall till och med en mailadress för att kommunicera digitalt.
Jo, det finns ibland ett telefonnummer man kan ringa till. Men väntetiden för att komma fram är ofta halvtimmeslånga och på vägen dit ska man identifiera sig med personnummer och bank-ID. Många äldre personer upplever allt detta som krångligt. I värsta fall råkar man säga sitt ärende på annat sätt än mottagaren tänkt – och då kan man bli hänvisad runt hela stora organisationen.
Intrycket är att man inte vill tala med oss och att vi är ett störande inslag. Digital teknik verkar drivas fram för att detta är möjligt – inte för att det underlättar vår vardag. Jag tycker att man kan tala om en överdigitalisering, som inte är human.
Visst finns det möjligheter med den nya tekniken som även äldre personer kan ta till sig. Men den digitala utvecklingen går för fort och tar inte hänsyn till att vi fortfarande är många som har svårt att hänga med. Tillgängligheten till viktig information är väsentlig och lagstadgad men de nya kontaktvägarna är ofta för svåra – såväl för äldre som personer med begränsade kunskaper i det svenska språket.
Har jag inte rätt?