Folkrätten innebär regler om staters förhållande till varandra, såväl i fred som i krig. Klassisk folkrätt var alltså, tvärs emot vad namnet antyder regler gällande stater, inte statens förhållande till medborgarna.
I modern version har deklarationen om de mänskliga rättigheterna blivit en del av folkrätten, vilket inneburit att staters förhållande till den enskilda människan uppmärksammats. Förenta Nationerna har flyttat sitt fokus från enbart medlemsstaterna till invånarna i staterna. Senast manifesterat i dokumentet ”Skyldigheten att skydda”. Det finns sålunda inte längre någon suverän med rätt att självsvåldigt förtrycka människor!
De upprepade brotten mot mänskliga rättigheter skulle inte ske om staterna följde reglerna. Och de brott som sker skulle vara betydligt svårare att begå om Världssamfundet försvarade och upprätthöll respekten för folkrättens regler. Varje stat har denna plikt om regelverket, som skyddar människorna, skall ha den mening som avses. Därför är tystnaden brottslingens vän och människans fiende.
De grymheter som dagligen händer är ett resultat av staters och dess medborgares liknöjdhet och tystnad. Så länge omvärlden är passiv kommer bödelsyxan att färgas röd och piskan slita sönder mänsklig hud. Så länge omvärlden tiger kommer oskadliggjorda sårade människor att skjutas i stycken av israelisk soldatmobb. Mänskliga rättigheter väger lättare än dunfjädrar i dessa barbariets källådror.
Vi har alla plikten att stå upp mot detta barbari. Och stödja dem som påtalar brotten. Barbarernas vänner är de vederstyggliga medlöparna och de likgiltigas tystnad.