Det går ju lätt att konstatera, partiet har som sin viktigaste kommunala fråga att motverka privatiseringarna i välfärden men man behöver vara blind för att inte se vilket stöd partiet fått från sina solidariska partier. Sålunda springer det största partiet och gömmer sig medan lilleputtpartiet öppet ställer sig på ”Alliansens” sida. Därmed har kriterierna för solidariteten i praktiken varit död.
Vad har de tre partierna varit ense om? Jo, att investera pengar, som kommunen är i största behov av i kärnverksamheterna, i en bandyhall åt IFK-bandyn. Det är givetvis vansinne. IFK-bandyn för en tynande tillvaro som förmodligen inte skulle vara hjälpt av denna investering mera än några år. Speedwaylaget Piraterna var inte hjälpt av att Motala solidariskt kastade ut en mycket dyr livlina.
Jag har sedan tiden med ”Motalapolitikernas resebyrå” försökt att få Vänsterpartiet att byta samarbetspartner. Väl medveten om att den klokhet och det engagemang som fanns i partiet aldrig skulle få en chans i samarbetet med Socialdemokraterna.
Fyra mandat i kommunfullmäktige gjorde partiet till innehavare av majoriteten oavsett vilken sida som fått deras röster. Vänsterpartiet kunde mycket väl använt sin roll för att bromsa privatiseringarna, då utläggningen av kommunens omsorgsverksamhet inte inneburit eller kommer att innebära någon lösning på socialnämndens budgetbekymmer.
Att i dagens situation bryta samarbetet kommer knappast att föra något gott med sig. Möjligheten att rubba Alliansens privatiseringsiver är begränsad. Och den teoretiska styrkan i Solidariskt Motala är försvunnen.
Återstår att se hur den aktuella åtgärden kan bli till nytta för både kommunen och Vänsterpartiet.
Gunnar Johansson