Yuliia Leonova visar en av sina favoritplatser i Vadstena. Där brukar hon sitta och titta ut över vattnet.
– Allt kom så nära, vi kände att det var för farligt att vara kvar i Charkiv. Vi var tvungna att åka på en gång, annars kunde det bli försent. Kriget hade kommit till vår stad, berättar Yuliia Leonova.
Vi möter henne ett och ett halvt år senare, en ljummen septemberdag, i Vadstena. Hon är glad och sprudlar av energi. Hon beskriver hur mycket hon tycker om Vadstena och att hon är glad att hon fick möjligheten att komma dit.
– Jag är så förälskad i den här staden. För några veckor sedan var jag med på konstrundan. Det var jättekul. Jag pratade med så många människor, jag var helt slut efteråt.
Yuliia är 24 år och kommer från en kreativ familj som alltid hållit på med konst och musik. Hon har bott i Charkiv, Ukraina i hela sitt liv.
– Jag tänker ofta på att jag saknar Charkiv, min lägenhet och mina saker. Jag vill så gärna åka dit, men det går ju inte.
Beslutet att lämna sin centralt belägna lägenhet i Charkiv tog hon tillsammans med sin mamma i början av mars 2022. De packade ihop det absolut viktigaste, det var både svårt och förknippat med mycket ångest. De lämnade sin hemstad, sina vänner och alla sina saker och påbörjade en resa i ovisshet västerut via Polen.
Yuliia Leonovas hem i Charkiv. "Jag tänker ofta på att jag saknar Charkiv, min lägenhet och mina saker".
Yuliia Leonovas katt Bogdan och sköldpadda var bland det viktigaste när Yuliia och hennes mamma lämna sin lägenhet i Charkiv. "Sköldpaddan la vi en kartong och katten i en sportväska, vi hann inte ordna någon transportbur till dem". Djuren fick sedan stanna hos Yuliias syster i Polen för att sedan ett år senare kunna flytta till Sverige och hennes mamma i Motala.
– Jag förstod att jag inte kunde ta med så mycket från lägenheten, vi kunde inte bära. Det viktigaste var min katt och min sköldpadda, dokument, pengar, elektronik och en del kläder då det var vinter och kallt. Jag var rädd och kände en osäkerhet om vad som skulle hända. Jag försökte bara fokusera på att vi skulle klara oss hela vägen genom Ukraina till Polen.
Det fanns inga transporter till tågstationen i Charkiv. De taxibilar som fanns var väldigt dyra och näst intill omöjliga att få tag på. De gick sex kilometer till fots och väl framme på stationen väntade de i åtta timmar på ett evakueringståg som sedan tog ytterligare tjugo timmar till rumänska gränsen.
– Människor var väldigt rädda, oroliga och nervösa och det var en fruktansvärd stämning och situation på tåget. Väl framme kände jag mig äntligen mer säker. Alla var så snälla och ville hjälpa oss.
De sov i en gymnastiksal någon vecka och sedan fick de hjälp av en kvinna och skjuts till polska gränsen.
– Vi blev avsläppta och fick fortsätta gåendes i kö i tolv kilometer mitt i natten. Men det kändes då inte som något problem, vi var äntligen nära fredligt område.
De tog de sig vidare till hennes syster i Polen.
Yuliia Leonova kom från Charkiv till Sverige för ett och ett halvt år sedan. Nu hoppas hon kunna få stanna kvar i Sverige, utbilda sig, jobba och skaffa en egen lägenhet.
– Min syster hjälpte oss med allt. Det var många i människor i hennes lilla lägenhet. Det var jag, mamma, katten, sköldpaddan, min syster, hennes kompis och ett litet barn. Vi stannade där i drygt en vecka och mina djur fick sedan bo där. De var så stressade och chockade efter den långa vägen.
Hur kom det sig att ni åkte just till Sverige?
– Vi hittade en organisation som gjorde det möjligt för Ukrainare att åka buss till Sverige, jag sa det till mamma och hon blev så glad. Hon har alltid drömt om att bo i Sverige. Hon behövde inte ens tänka på det. Hon sa bara "ja, vi åker".
Två bussar gick mot Sverige, men de hade ingen aning om i vilken stad de skulle hamna i. Det blev bestämt under vägen, att det blev Motala.
Den här vyn var det första Yuliia såg när hon hoppade av bussen i Vadstena vid det två minuter långa stopp från Polen mot Motala. "Jag såg en bänk, vattnet och några träd och jäg kände, 'Oh my God', här skulle jag vilja bo", berättar Yuliia Leonova.
Bänken som var det första Yuliia Leonova såg när hon kom till Vadstena är fortfarande en av hennes favoritplatser.
– Vi stannade till i Vadstena på vägen och jag gick ut från bussen i två minuter och kände, "Oh my God", här skulle jag vilja bo. Tre månader senare kunde jag flytta hit och nu bor jag här, jag är så glad för det.
Vet du vad som hänt med lägenheten i Charkiv?
– Vad jag vet är allt okej, pappa kollar till den. Det har varit bomber och raketer nära vårt hus men jag är inte säker på att jag vill veta vad som händer.
Tittar du på nyheter från Ukraina?
– Nej, jag försöker isolera mig från det. Ibland ser jag något på sociala medier, men det är väldigt svårt för mig. Förra året hade jag svåra emotionella problem, jag kunde inte se någonting från kriget, det var fruktansvärt. Nu är det lite bättre, jag försöker fokusera på livet här och hur jag kan leva i nuet och göra det bästa av det.
Yuliia Leonovas hemstad Charkiv i Ukraina. "De flesta jag känner är i Europa nu, jag vet nog ingen som stannade i Charkiv. De som stannade i Ukraina flyttade till gränsen för att vara mer säkra".
"Det här är en bild på slottet i solnedgång. Jag tar alltid bilder av allt fint jag ser, sedan målar jag från det", säger Yuliia Leonova.
Vad händer nu framöver?
– Jag fick många beställningar på konstrundan så nu ska jag måla, sedan vill jag hitta fler ställen att ställa ut på. Det skulle vara kul att ställa ut tillsammans med mamma, hon målar i Petrykivka, traditionell Ukrainsk måleri. Jag vill också lära mig design, web-design och studera svenska.
Yuliia har uppehållstillstånd fram till mars 2024, men hoppas kunna stanna efter det.
– Jag är glad att jag får möjligheten att bo här, att jag är på ett säkert ställe. Jag skulle vilja stanna här för alltid. Studera, jobba och skaffa en egen lägenhet.
Redan som niåring ställde Yuliia Leonova ut sin konst. Hon och hennes syster blev skickade till en konstskola där det fanns en tävling för att få barn mer intresserade av konst.
"En del säger att det bara är så tråkigt här på vintern, men inte för mig. Jag älskar det här, jag älskar Vadstena", säger Yuliia Leonova.