Många är de som flyr krig och elände och kommer till Sverige för att hitta tryggheten.
Även om Svetlana inte flytt från krigshärdar vet hon hur det är att vara ny i ett främmande land.
– Mina svärföräldrar var statslösa. De ansökte om medborgarskap i Uzbekistan, men fick nej, därför ville de till Sverige och tryggheten här. När min man och hans familj bestämde sig för att lämna Uzbekistan och frågade om jag ville följa med tvekade jag inte, jag följde med. Jag var bara 17 år...
Svetlana är född i Sovjetunionen, men har aldrig bott i Ryssland. Hon är uppvuxen i Uzbekistan.
– Mina förfäder kom från dåvarande Korea som inte var uppdelat på nord och syd, och hade kommit till Ryssland för att där var låga skatter och mycket mark. De var jordbrukare och byggde en hel by med egna, koreanska skolor. En annan anledning till flytten var att inte hjälpa japaner under kriget. År 1937 var 172 000 etniska koreaner förflyttade till Centralasien.
Alexander kommer från Tadzjikistan, de båda länderna gränsar till varandra.
– Vi träffades 2001 då var jag nästan 15 år. Vi förlovade oss när jag var 16.
Alexanders familj och Svetlana kom till Sverige i juli 2003.
– Vi bodde på en förläggning på en liten ort utanför Svenljunga. Vi sökte uppehållstillstånd, för vi ville integreras så snabbt som möjligt, men det dröjde fyra år innan vi fick ja. Vår lilla flicka föddes 2004, när jag var 17. Vi gifte oss året därpå. Min man fick jobb på ett företag och lärde sig lite svenska. Jag var hemma med vår dotter Maria.
Hur kommer det sig att ni hamnade just i Vadstena?
– Vi fick veta att här fanns det bostad och möjligheter för oss. Vi visste ingenting om Vadstena, vi ville bara integreras och leva ett normalt liv. De första fyra åren då vi väntade på uppehållstillstånd bodde vi ihop med svärföräldrarna. Gunilla Casell hjälpte oss väldigt mycket när vi kom hit och vi och mina svärföräldrar fick varsin lägenhet. Jag var 21 när jag började att plugga svenska. Jag gick på SFI och gjorde praktik på ett föräldrakooperativ. Jag fick sommararbete inom äldreomsorgen direkt efter introduktionen och arbetade extra där som timvikarie under universitetstiden.
Svetlana studerade även allmän linje på Vadstena folkhögskola.
– Mitt mål har varit att bli revisor. Nu är jag klar med mina studier på Linköpings universitet, säger Svetlana som är nyutexaminerad civilekonom med redovisningsinriktning.
– Nu hoppas jag verkligen på att någon öppnar dörren och ger mig anställning, jag har sökt några tjänster.
Hon har delat in sitt liv i före och efter Sverige.
– Det är två helt olika liv, en helt annan kultur här. Det är mycket tryggare för våra barn här i Sverige.
Finns det någonting du saknar från ditt födelseland?
– Min mamma och min syster som flyttat från Uzbekistan till Moskva, vi umgås via Skype. Som det är nu kan vi inte åka tillbaka eftersom vi lämnade landet illegalt. Det skulle ha varit roligt att hälsa på min pappas syster som fyller 60 och gå på en kusins bröllop, men vi vågar inte. Vi har svenska medborgarskap nu.
Hur är det i Uzbekistan, hur ser det ut?
– Det är väldigt fint. Där finns Samarkand och andra fina städer. När jag bodde där fanns det stora marknader som nu ersatts med butiker. Det är ganska fattigt för de flesta och landet är känt för att vara korrumperat. Jag är en stolt korean från Uzbekistan.
Hon beskriver sitt liv som en stege.
– Det är lätt att ramla, men svårt att ta sig upp igen. Det har varit kämpigt, nu vill jag bara jobba! Jag känner mig jättenöjd och vi trivs jättebra i Vadstena.
Har du några råd till andra som kommer nya till Sverige?
– Man måste vilja själv, sätta upp mål, tro på sig själv. I början tänkte jag att jag klarar inte det här, jag förstår ingenting, det var svårt med språket. Men så har jag tänkt att om björnar kan lära sig cykla så kan jag lära mig nya saker!
– Ta hjälp av människor runt omkring, många vill hjälpa till om man själv vågar fråga. Jag är tacksam mot alla dem som hjälpte mig, det är guld värt och jag kommer aldrig att glömma det.