Värmen dallrar på asfaltsplanen utanför Shakespearefabriken men inne är det svalt och behagligt. Pontus Plænge ställer ner kaffemuggen på bordet, slår sig ner, lägger de långa benen i kors och samtalet börjar. Ett samtal som får en ganska djup start då han funderar över sina 25 år i Vadstena.
– Klart man kan tänka herregud vad åren går. Men jag är också tacksam, inte minst för alla kollegor och inte minst för de som varit med länge och som följt med genom åren. Det är fint med en lång historia som vi bär tillsammans. Jag tror att det präglar teatern mycket.
De 25 åren är också halva hans liv. Nyligen fyllda 50 går tankarna.
– När man fyller år är det nästan värre före födelsedagen än efter. Efter upptäcker man att det var ju inte så farligt, man har ju inte fler krämpor än dagen innan, säger Pontus men erkänner en viss åldersnoja.
– Emellanåt har jag det. Ju äldre man blir begriper man att livet är ändligt. Jag är inte rädd för döden, jag tror inte att man är medveten om något då. Men jag tycker inte om att någon dör, fast det gör väl ingen förstås, men jag har svårt att bära förlusterna. Det finns personer som jag känt att jag inte är färdig med, personer som inte längre finns. Åldersnoja, ja kanske, för att det påminner mig om att framtiden blir kortare och kortare.
Samtidigt ser han något positivt med att bli äldre.
– Man vet, när saker händer, att det kommer ordna sig. Man blir inte hysterisk utan mer – det gick förra gången. Att allt inte hänger på mig, jag litar på mina kollegor.
Han kommer in på föreställningen Vintersagan som snart har premiär. En föreställning där tiden är en rollfigur och där det går 16 år mellan första och andra akten.
– Alla åldras 16 år i pausen. Men det är intressant, för tiden har inte gått för det som var är oförlöst.
Tillbaka till 6-åringen som tvingades med till teatern för att föräldrarna inte hade någon barnvakt.
– Jag ville inte alls, jag var jättesur. Men det vände på en femöring och det släppte aldrig. Vi såg "Kom i min famn", en Evert Taubeföreställning, och den kvällen bestämde jag mig för att bli skådespelare.
Vad som egentligen hände med den lille Pontus, som mest troligt satt med öppen mun, stora ögon och lite framåtlutad enligt den store Pontus, kan han inte förklara. Men det skapades ett driv i honom som aldrig släppt.
– Trots att jag somnade i andra akten, säger han och skrattar.
Veckan efter studenten blev han antagen till Teaterhögskolan. Genom åren har han haft tre huvudanställningar, sammanlagt 23 år, på Stockholms stadsteater, Turteatern och Östgötateatern och därutöver mycket frilans.
Pontus berättar vidare om hur han ser på skådespeleriet och vad det betyder.
– För mig är skådespeleriet kommunikation. Det är fritt fram att säga ”jag älskar dig” eller ”jag hatar dig”, att skälla ut sin mamma eller vad det kan vara. Sedan ta av sig kostymen och gå hem. Man har fått utlopp för känslorna och det får inga konsekvenser utom att vi skådespelare och publiken kanske blivit klokare. Konsten är till för att kanalisera att det är jobbigt, men man kan lämna det där inne, säger han och pekar mot dörrarna in till salongen.
Under många år var det barn- och ungdomsteater som gällde och Pontus kommer åter till Shakespeare.
– Barnteater har så mycket likheter med Shakespeare. Man har mycket dialog med publiken. Gör man det när man gör teater för barn och unga då är i alla fall min upplevelse att det blir något speciellt. Precis så jobbade Shakespeare också, alla monologer är dialoger med publiken.
Kärleken till den engelske 1500-talsdramatikern är tydlig men frågan är varför det blev just i Vadstena.
– När jag var på Gräsgården fösta gången såg jag skådespelet om Heliga Birgitta som spelades här i många år. Då såg jag vilken potential Gräsgården var för just Shakespeare.
Första sommaren blev det "Romeo och Julia", den andra "Mycket väsen för ingenting". Därefter har det fortsatt.
– Mitt intresse och kärlek till Shakespeare har växt genom det, säger han och tillägger att trots att pjäserna är skrivna på 1500-talet är de fortfarande moderna. Det gäller kärleken och döden, det angår, säger han och förklarar att det är så bra grundberättelser att man kan göra nytt av dem, gång på gång.
Han lade mycket tid på att läsa in sig på hur London var när Shakespeare levde och verkade. Och det som för andra skulle kunna ha varit störande blev en naturlig verklighet på Gräsgården.
– När Diggiloo-gänget inne i Motala drar igång "Canneloni Macaroni" i bakgrunden, eller mitt i beroende på hur vinden ligger, mitt i "Halmet". Det är så likt Shakespeares London där vagnarna med stålskodda hjul drogs mot gatstenarna, hästar, grisar, höns, 114 kyrkor innanför murarna som ringde i klockorna varje kvart, stanken av sopor och avföring, råttor, allt. Där spelade man teater. Så när Lasse Holm sjunger samtidigt som vi spelar Hamlet är det helt rätt, det är tillbaka i London. Så blir det inte här på fabriken, men efter 25 år har vi en ny era framför oss. Något vi kan utveckla och lära oss av.
För två år sedan flyttade de in i den gamla foderfabriken. Första året blev det "Macbeth", en föreställning som regisserades av en av de andra skådespelarna. I den ganska ruffiga miljön skapades något annat än vad de kunde göra på Gräsgården. Det blev grova kängor, militärkläder och mer. Skillnaden mellan de två platserna är total men Pontus vill föra med sig vad han kan från utomhusscenen.
– När man spelar i dagsljus ser man publiken, precis som det var i Shakespeares London. Den publikkontakten vill jag ha kvar, jag vill att man ska känna att vi är tillsammans och alla närvarande. Här finns mycket att utveckla och lära.
Pontus återkommer till Vintersagan, en pjäs skriven på fullaste allvar men där det hela tiden finns stråk av komik. En av alla pjäser som är flera hundra år gamla men som fortfarande bär samtidigt som de för många är helt okända för publiken.
– Men det är inte brist på bildning, inte alls. För mig är det underbart, för det blir så fantastiskt spännande.
Samtidigt består livet inte bara av 1500-talsdramer.
– Nej, nej, jag gör annan teater också. Senaste på Östgötateatern regisserade jag farsen "Rampfeber". Jag pendlar mycket och inte bara till Stockholm. Som frilans blir det några månader här och några där. Jag undervisar också en del, bland annat på Vadstena sång- och pianoakademi. Även mina fritidsintressen kretsar kring det kulturella. Jag lyssnar mycket på musik, läser mycket böcker och när jag reser gör jag också det efter det kulturella.
Han berättar om huset strax utanför Vadstena, med trädgården där han gärna tillbringar sin tid.
– Men den behöver mest tid på sommaren och när det är sommar så är jag ju här.
Men skådespeleriet betyder lika mycket idag, som när han bestämde sig den där gången framför Evert Taubeföreställningen, samtidigt som Pontus regisserar en hel del.
– Men jag vill göra båda. Jag lär mig mycket om regi när jag spelar och om skådespeleri när jag regisserar, säger han och tillägger att det också är spännande att göra både och samtidigt.
– Det händer något med ensemblen när regissören är med på scenen och det inte sitter någon hela tiden och säger vad och hur de ska göra. Man måste ta eget ansvar. Och just nu känner jag att jag skulle vilja spela mer.
Att se framåt är inte riktigt Pontus. Skrattande säger han att det är lika bra att inte säga för mycket om vad som händer om tio år då man aldrig vet vad som händer på vägen.
– Jag har aldrig tänkt karriärmässigt utan mer hamnat på ställen och jag tycker om att rota mig, att fortsätta. Det är en trygghetsfaktor i det men också ett sätt att söka trygghet för att våga gå vidare. Men det här stället är jag nog kvar vid om tio år också, det finns så mycket att utveckla, säger han.