Regnet öser ner över klosterområdet, så Emma bjuder in på Pilgrimscentrum där vi sätter oss ner vid ett bord i det för dagen stängda caféet.
Hur är läget?
– Det är bra. Jag har en konstig känsla av att vara på semester, lite turistkänsla. Det känns helt overkligt att jag har kommit hit för bara en vecka sen, för att stanna, och liksom inte åka hem igen.
Emma och hennes man, Patrik Hagman, flyttade från Åbo till Vadstena i slutet av juni.
Du kommer från Finland alltså?
– Ja.
Vad gjorde du där?
– Jag jobbade som präst, och har också forskat på universitetet i Åbo.
Vad forskade du på?
– Kyrkans äktenskapssyn.
Fick du fram några spännande resultat?
– Ja. Lite svårt med hur man talar om resultat inom humaniora och teologi. Men ja, jag skulle säga att jag fick fram en hel del.
– Vi har en väldigt aktuell diskussion om äktenskap i vår kyrka. Vi beviljar fortfarande inte vigsel av samkönade par. Så det var bland annat argumentationen kring det jag forskade i.
Hur hamnade du i Vadstena?
– För drygt ett år sen började jag längta efter någon slags förändring. Jag ville ha en vardag med mer bön. Mer nattvardsfirande och gudstjänst. Mer retreat-liv. Jag har lett en del retreater tidigare och tyckt om det mycket.
– I december såg jag sedan en annons i mitt Facebook-flöde för den här tjänsten. Så jag klickade på den och det var någonting där som bara lät helt fantastiskt. Men... jag och min man bodde i Åbo och vi hade våra fasta tjänster där, så, ja... vi hade egentligen inte tänkt flytta. Men sen var det tre olika personer härifrån Sverige som mejlade mig och sa att "skulle inte det här vara något för dig?".
– Och det var märkligt för jag har bott i Finland i hela mitt liv och har inte gjort mig känd uttryckligen som pilgrim. Jag var liksom inget självklart namn att tänka på till den här tjänsten, kan jag tänka.
– Till slut kunde jag inte låta bli att ta reda på mer, så jag ringde till Rickard som är föreståndare här, och när han beskrev det lät det ännu mer som någonting jag drömde om. Men jag sa till Rickard att "jag och min man har tänkt hänga ihop så jag kan bara komma om han också hittar någonting". Så när det blev klart att han också fått en tjänst i Linköping så...
Vad gör din man?
– Han är också teolog. Han ska leda ett projekt inom Linköpings stift som handlar om att utbilda framtida opinionsbildare.
Vad är skillnaden mellan en pilgrimspräst och en vanlig präst?
– Vi tar emot pilgrimer. Och de kan komma härifrån, men de kan också komma från andra sidan jorden. Så de människor man tjänar kan komma från väldigt olika håll. Och så får jag också leda vandringar och retreater.
Har du fått prova på någonting i jobbet än så länge, som fått dig att känna att du kommit rätt?
– Det jag mest hunnit uppleva än så länge är tidegärden. Att vi utöver att fira mässa varje dag också ber tre gånger om dagen. Det var en av de sakerna som absolut tilltalade mig mest när jag tänkte på det här - att få den här bönerytmen. Det är så otroligt fint att ta den tiden några gånger per dag för att stanna upp och komma ihåg att det finns orsak till tacksamhet. Att livet inte är någonting vi kontrollerar. Att vi inte är misslyckade för att vi inte behärskar livet. Och att jag får en rutin som inte är beroende av att jag har lust att gå och be, utan jag bara vet att “nu är klockan tre, då går jag och ber”, det tycker jag väldigt mycket om.
En kollega till Emma kommer in i caféet och vi hälsar på varandra. Vi kommer av oss lite. Medan jag försöker formulera nästa fråga stannar Emma till och tittar ner mot bänken bredvid mig.
– Oj, säger hon och pekar.
På dynan bredvid mig kliver en långben-spindel fram med stapplande steg.
– Är såna vanliga här i Vadstena?
Ja ganska... Långben kallar vi dem.
– Just det… Det var längesen jag såg en sån.
Vi försöker prata vidare om Emmas jobb, men vi båda sitter och sneglar lite mot spindeln som nu har stannat till, ca 30 cm från mitt ben.
Du är inte spindelrädd, eller?
– Nej inte rädd... men det är inte sådär så jag vill hänga med den heller. Är du rädd?
Nej. Eller jag håller faktiskt precis på att försöka KBT:a bort min spindelrädsla. Så jag försöker ta i så många spindlar som möjligt.
– Du skämtar inte? Du har spindelfobi?
Inte fobi… eller lite kanske. Men jag börjar verkligen komma över den, säger jag och ska precis ta tag i ett av spindelns trådaktiga ben när den snabbt försvinner ner under bänken.
– Oj... Du är modigare än jag, säger Emma, trots att jag på grund av mitt vacklande närmande inte lyckades få tag i spindeln.
Har du några fobier?
– Jag är lite rädd för fåglar.
Vad är det som är läskigt med fåglar?
– De har så konstiga kroppar. Speciellt magen, haha. Den här utstående bålen, liksom. Och måsarna som flyger omkring. Jag vill inte röra vid dem, jag vill inte veta hur de känns.
Visste du att fåglar är den enda levande släktingen till dinosaurier?
– Ja, men… det här hjälper inte mig, haha.
Vi släpper fobierna och pratar vidare om Emmas jobb.
Jag ser präst väldigt mycket som ett identitetsyrke. Gör du det också?
– Mm, helt och hållet.
Så du tar med dig jobbet hem?
– Absolut. Det är väldigt viktigt för mig. Jag vet att folk idag säger att det är viktigt att kunna skilja på jobb och fritid, med tanke på utbrändhet och allt det där. Men det har jag aldrig gjort. För mig flyter det ihop, och jag har valt att leva så.
– Jag tror att om man vaktar gränserna mellan fritid och jobb, att man lätt kan känna att man kan stressa som en galning åtta timmar per dag, sen kan man ha det skönt. Eller stressa som en galning elva månader om året, och sen kommer semestern som man längtar till och lever för. Och jag vägrar leva på det sättet. Jag tycker det låter fruktansvärt. Då försöker jag hellre se till att vila i arbetet.
Hur vilar du i arbetet?
– Det hjälper ju förstås att jag måste gå och be tre gånger om dagen. Så jag tvingas ju stanna upp hela tiden. Men framförallt handlar det om att jag inte ser det som att jag sköter ett jobb, utan jag lever ett liv.
Så du blir inte arg om någon kollega ringer dig på kvällen eller helgen?
– Nej. Jag har ju rätt att stänga av min arbetstelefon när jag behöver vara ledig. Men jag tycker mer om att vara tillgänglig. Det hjälper mig att vara mindre stressad under arbetsdagen.
När du inte är här, vad gillar du att göra då? Har du någon hobby?
– Jag skulle precis börja sjunga i kör igen när pandemin kom. Så det kanske jag ska göra nu. Sen tycker jag om att läsa och titta på tv-serier med min man.
Favoritserie?
– Jag väntar väldigt ivrigt på Succession.
Mm, jag också, haha.
– Det är typ den enda som jag aktivt försökt googla fram “när kommer nästa säsong”. Den är helt fantastisk.
Verkligen.
– Jag älskade den där rap-scenen i andra säsongen.
Haha, ja.
Men okej, du tränar inte eller så? Inget gym?
– Jo, faktiskt. Vi hade så mycket utrymme där vi bodde i Finland så vi hade faktiskt ett eget litet "hemmagym" där, med några kettlebells och så. Men det har vi inte nu, så nu ska jag försöka hitta ett trevligt gym här i närheten.
Hur bor ni?
– Vi bor längs Motalagatan. I ett flervåningsradhus. Det är väldigt mysigt.
Men tillbaka till den här längtan du kände, och att ni till slut flyttade hit - vad häftigt att gå på den känslan, tycker jag.
– Ja. Men lite svårt också. En del av mig tänkte ju länge att jag inte borde lämna Åbo. Jag hade det bra där. Jag borde inte längta efter något annat.
– Så jag har fått jobba med att urskilja... om det liksom... Är det så att jag - om man nu ska använda det språket - är kallad till den här uppgiften, eller är jag bara typ uttråkad? Eller vad är det? Är det något sunt i mig som drar i mig eller är det mer en ytlig längtan efter något annat. Det har jag försökt reda ut ganska mycket för mig själv.
– Jag tänker att det både är viktigt att kunna gå när man blir kallad. Men minst lika viktigt att kunna stå kvar i det sammanhang där man finns. Och bygga långsiktigt. Och inte bara vara flyktig, som många i världen är idag.
För personer som känner igen sig i det där flyktiga, och lätt blir rastlösa och uttråkade - har du några tips? Eller livsråd?
– Ta reda på vad du tycker är viktigare än du själv. Och jobba för det. Ägna ditt liv åt det.
– Mycket av retoriken idag handlar om egot. Att man ska göra det som är bäst för en själv - "stå på dig", "känn efter vad du vill". Och sånt kan vara bra, men det kan också tvinga människor att se sig själva som det högsta goda i världen, och liksom planera sina liv efter det. Och det kan bli ganska tungt att sitta och fundera på "vem är jag innerst inne"... Jag har ingen aning om vem jag är. Jag skulle kunna ägna hela livet åt att komma på vem jag är, men det vore så otroligt självcentrerat. Och ett bra recept för olycka och ensamhet.
– Så... fundera på vad som är viktigare än du själv, och gör någonting för det. Och försök bygga långsiktiga relationer. Människor som vet vem du är, som kan din berättelse, som, om du går vilse, kan säga "du... är det här riktigt bra för dig?".
Vilket bra råd.
Hur känns Vadstena än så länge?
– Det är underbart. Det är så mysigt här, jag har blivit stannad på gatan av folk som frågar “är du den nya pilgrimsprästen?”, haha.
Vad tänker du om framtiden just nu?
– Att vi har kommit för att stanna.
Har du några yrkesmässiga ambitioner?
– Nej, inte yrkesmässiga. Mina ambitioner är att lära mig att älska Gud och människor mer. Och jag tror att den här platsen kan hjälpa mig med det. Det är därför jag har kommit hit.