– Jag har funderat på vad jag ska göra nu, och har insett att pensioneringen inte behöver innebära att musiken tar slut eller försvinner. Den kommer att finnas med, fast kanske på andra sätt.
Hur ska du fortsätta att jobba med musik?
– Det vet jag inte än. Men jag tror och hoppas att jag kommer att vara lite efterfrågad.
Anders har ännu inte hunnit tänka så mycket på pensioneringen. Han gör sin sista dag i dag och har jobbat intensivt in i det sista. Så sent som i förra veckan var han tillsammans med en grupp elever på sitt gamla lärosäte i tyska Hannover och i förrgår hölls en pianoafton på musiklinjen.
Hur känner du inför att gå i pension?
– Det känns naturligt. Jag har ju gått över tiden så mycket som man får, säger Anders som delar födelsedag med både tonsättarna Johannes Brahms och Pjotr Tjajkovskij. Den 7 maj i år fyllde han 67 år.
Att pianospel kom att bli en viktig del av livet kan han till viss del tacka sin storasyster för. Familjen växte upp i Orlunda utanför Vadstena och när systern började ta pianolektioner för skolkantorn Arne Knutsson ville även Anders göra det. Han var sex år och den som fortsatte att spela när systern efter något år tröttnade.
Vad var det som fick dig att vilja fortsätta?
– Det var en spännande och inte alldeles enkel utmaning att försöka tygla de där 88 tangenterna. Det är en sak att trycka ner dem, men de ska ju tryckas ner på ett speciellt sätt.
Anders sätter sig vid pianot och spelar ett kort stycke precis som det står i noterna. Därefter spelar han om stycket med inlevelse och betoning så att en melodislinga träder fram.
Drömde du om att bli pianist när du växte upp?
– Nej, jag ville bli flygare, men fick ingen direkt uppbackning hemifrån. På Högre allmänna läroverket i Motala kände jag dock att det var musik jag ville jobba med. Jag fick i andra ring möjlighet att spela en pianokonsert tillsammans med orkester. Det stärkte mitt intresse.
Anders gick en spetsutbildning för pianister och stråkmusiker som Sveriges Radio anordnade på Edsbergs slott i Sollentuna och fortsatte därefter med sex års studier i Hannover.
– Det var en spännande tid. Studenterna kom från hela världen och konkurrensen var hård.
Efter utbildningen började Anders att spela på konserter runt om i Europa och stortrivdes. Efter några år blev han dock tvungen att sluta på grund av en förträngning i handleden. Anders opererades visserligen, men höger pekfinger har aldrig riktig velat vara med på noterna efter det.
– De flesta skulle inte märka någonting, men på professionell nivå är det så känsligt så där fungerar det inte.
Hur kändes det?
– Tomt. Jag sörjde i flera år. Samtidigt så hade jag kanske ändå inte fortsatt med den internationella karriären. Att vara professionell pianist är lite som att vara en idrottsman – många resor och en press på att hela tiden utvecklas och bli bättre.
För Anders kom i stället Vadstena folkhögskola att bli viktig. Tillsammans med Ingrid Haking-Raaby och Anders Düring grundade han musiklinjen för pianister och sångare så som den ser ut i dag. Otaliga elever har under hans ledning fått utveckla sitt pianospel innan de gått vidare till högre utbildningar så väl i Sverige som utomlands.
Vad har varit drivkraften för dig här på skolan?
– Att utveckla kvaliteten på en musiklinje, vara noggrann och skapa musiker som har möjlighet att gå vidare i livet med musiken. Vi är ju den enda skolan i Sverige som har just den här inriktningen på sång och piano och där tyngdpunkten bland annat ligger på interpretation. Det är väldigt tillfredsställande när eleverna lyckas.