– Och det var ju där som jag slog in på den här banan som blev det som jag skulle jobba med.
Redan på högstadiet blev Löfstedt intresserad av film och fotografi. En händelse som han menar var avgörande var då klassen hade fått en fotouppgift av en bildlärare.
– När han fick se vad jag hade gjort så kände jag att han tyckte att det var bra på riktigt. Då kände jag att "det här är jag ju bra på"!
Eleverna fick ofta låna filmkameror, klippa på VHS-band och göra filmer.
– Där gjorde jag mina första filmer.
Nils Petter Löfstedt samarbetade dock inte än med sin bror.
– Han var ju lite äldre så det kom ju lite senare. Men jag inspirerades ju av min storebror så klart!
Familjen består även av pappa, mamma och tre syskon. Fotografering var en hobby för pappan och Nils Petter Löfstedt var mycket i det mörkrum som fanns på en liten toalett hemma. Pappan hjälpte bland annat till med att fixa med kamerautrustningen. På fritiden höll Löfstedt även på väldigt mycket med fiske, både på vintern och på sommaren.
– Jag spenderade mycket tid vid Tåkern och vid Mjölnaån.
Annars hängde Löfstedt lite på Dalsgården.
– På diskotek och sådant.
Han var ofta i sporthallen, detta eftersom handbollen var viktig för honom under hela uppväxten.
På gymnasiet gick han Samhällsvetenskaplig linje med mediainriktning på Platenskolan (nu Platengymnasiet) i Motala. Även fritiden tillbringades då oftast i Motala.
Vad gäller utbildning efter gymnasiet så har Nils Petter Löfstedt gått ett år på en dokumentärfilmslinje på en folkhögskola i Ådalen.
– Men jag tycker inte att det är jättekul med skola faktiskt, så jag har jobbat.
Bland annat har Löfstedt arbetat på dåvarande Birgittas Sjukhus i Vadstena.
– Sedan har jag jobbat mycket inom vård och omsorg, i butik och på kontor, haft massor av olika jobb.
Därefter har han successivt kunnat försörja sig på filmandet.
Den nu bortgångne fotografen Jean Hermanson, som han arbetade med, var som en mentor för honom.
– Där lärde jag mig mycket.
Nils Petter Löfstedt besöker ofta uppväxtstaden.
– Jag är i Vadstena så mycket det går och i mina filmer så försöker jag ju komma till så att jag kan filma i Vadstena.
Han menar att det finns en styrka i att vara på en plats och filma något som man känner till.
– Att man känner sig hemma, det känner man ju av i filmen.
Just nu håller han och brodern på med en dokumentärfilm om vård- och omsorgsyrket och de försöker att hitta sådana arbetsplatser i Vadstena.
Nils Petter Löfstedt har bott på olika ställen både i Sverige och utomlands. Numera bor han i Malmö. Ett skäl till det var att han hade mycket östgötska vänner där.
– Och det var rätt billigt och lätt att få ett jobb.
Han kände också att det var rätt ställe för att arbeta med film och foto.
– Sedan är det ju tillfälligheter. Jag vet inte hur mycket av sitt liv som man verkligen styr över.
Det finns inga drömmar om Hollywood eller övriga utlandet för filmaren. Hans dröm har varit att kunna leva på filmandet.
En höjdpunkt i karriären för Nils Petter Löfstedt var:
– När "Himlens mörkrum" hade premiär i Motala, det var rätt magiskt!
Han nämner också en annan premiär i Björneborg, där det blev publikrekord. Publiken greps så av filmen att de satt och grät.
– Så jävla fint! "Det här kan inte bli finare än så här", kände jag då.