Ewa-Britt bjuder på Janssons frestelse i sitt kök och talar Göteborgsdialekt med många yviga gester och ett ivrigt kroppsspråk. Ibland står hon upp för att berätta något häpnadsväckande som har hänt.
Jag kan inte låta bli att fråga om hon sysslar med teater, eller om hon gjorde det som ung.
– Ja! Jag spelade teater. Men då var jag 17 år. Det var på folkhögskolan i Grebbestad. Vi spelade ”Kassabrist” av Vilhelm Moberg, bland mycket annat.
Ewa-Britt utstrålar en kreativ och glad energi. Hon är rolig att prata med. Det visar sig i det vindlande samtalet att hon får utlopp för kreativiteten, bland annat genom att handarbeta för kyrkan; sticka och brodera, arbeta i församlingens soppkök, måla lite, utöva kalligrafi, då hon textar vackert på födelsedagskort och liknande.
Och så skriver hon sånger, mest texter men även en och annan melodi. Dessutom hjälper hon ibland till att skriva tal.
– Jag kan inte noter men en gång sjöng jag för Camilla Wellborg Käck, kantor i församlingen, och hon skrev ner melodin.
Men framför allt, när ryggproblemen inte hindrar, arbetar hon på griftegården i Vadstena, gratis och med entusiasm. Varje tisdag när det är planterings- och rensningssäsong, inom projektet Gröna fingrar, som drogs i gång av församlingen för två år sedan.
Ewa-Britts tydliga dialekt kommer från Hisingen.
– Ibland saknar jag vattnet och husen i Göteborg, säger hon, men berättar att hon flyttade därifrån med sin man redan 1967, till Landskrona. Även det skånska landskapet kan hon sakna. Men det är inget mot hur gott hon trivs i Vadstena, som hon kom till så sent som för sju år sedan.
– När min man Lars-Olof gick bort flyttade jag hit.
Dottern Annika bor i Ödeshög och Vadstena hade Ewa-Britt besökt många gånger, och som så många andra upptäckt en unik stads speciella charm.
– Här finns ett lugn hos alla människor och man blir så vänligt mottagen, säger hon.
Under sin yrkesverksamma tid arbetade Ewa-Britt i ett yrke som inte längre finns, som stansoperatris i Sparbankernas Datacentral.
Hon berättar om jobbet genom att spela upp en livfull liten scen om hur jobbet gick till med hålkorten och hur de hämtades av snofsiga grabbar i slips och kostym.
– Dom hade bra betalt. Men det hade jag med, tio kronor i timmen, det var inte dåligt på den tiden.
Det handlar om åren 1964–1967. Sedan gick flyttlasset till Landskrona, där Ewa-Britt och hennes man bodde i 45 år och hon arbetade som receptionist, först på Elverket, och sedan till stadshuset, dit hon flyttades efter en omorganisation.
Ewa-Britt har besvär med ryggen och det började redan när hon var barn.
– Jag hoppade från en gunga och landade på rygg. Jag brydde mig inte men långt senare har jag fått höra att jag skulle ha vilat. Det läkte snett och det känner jag av nu, långt senare.
Men Ewa-Britt bryr sig fortfarande inte om sådana besvär. Hon tycks ha en livsglädje som är för stark för det.
Och en barnslighet, menar hon själv, och visar ett handarbete: en magnifik, stickad tröja med Vadstenamotiv. På ryggen står ”Vadstena blommar för oss nu”, där ordet ”blommar” är utbytt mot ett mönster av klosterliljor.
– Det är barnsligt säger folk men jag bryr mig inte!
Och hon vågade att med vattenfärger måla ett regnbågsfärgat träd och skicka verket till idolen, konstnären Gebbe Björkman.
– Han är nog inte van vid att folk skickar sina egna alster till honom, han som själv är bäst på att teckna och måla. Men han tyckte om det och la ut det på sin hemsida!
I hallen ligger två tjocka böcker. En av dem är Pepys dagbok, ett mycket speciellt verk från 1600-talet som skrevs på chiffer av ämbetsmannen Samuel Pepys. Det unika är att han i denna dagbok skildrar vardagsliv i London under den tiden och talade med både ”vanligt folk” och kungligheter.
Ewa-Britt läser boken på originalspråket och är lika entusiastisk över den.
– Jag har släkt och vänner i England, berättar hon, apropå språkkunskaperna.
– Det gäller att göra nåt! säger hon.
Ett motto så gott som något.