Den som besökt till exempel någon av Vadstena Nya Teaters föreställningar har nog lagt märke till en lång gitarrist och hans spel, inte minst solon. Kjell, som fram till 2003 hette Persson, är en skicklig musiker som strävar efter att inte bara vara just flyhänt på sitt instrument, utan att sätta sin egen prägel på musiken.
– Jag vill förmedla något till publiken, säger han.
– Musiken ska glädja folk och jag blir väldigt nöjd när någon säger att de har tyckt om det jag har spelat.
Det är viktigt att spela för publik men ibland kan Kjell sitta hemma någon timma med akustisk gitarr och använda musicerandet som ett slags meditation.
Kjell Silverwitt bor i Vadstena men är Motalapojk från början.
– Jag växte upp i Råssnäs, nära badet, och det var en idyllisk barndom. Jag har en bror som är fem år äldre och han var som en storebror ska vara. Han bor i Sigtuna nu och är bildlärare.
Bild och konst är även det något som sysselsatt Kjell – men innan vi kommer så långt i hans biografi handlar det om vård.
– Jag gick vårdlinjen på gymnasiet i Motala och när jag var klar där var det bara att ringa upp Birgittas Sjukhus i Vadstena och fråga om man kunde få jobba där. ’Visst, välkommen klockan tio på tisdag’, kunde det heta.
Som 18-åring började Kjell på BS och blev kvar i 17 år, som skötare i den psykiatriska vården, avdelningen för internmedicin, där man tog hand om de patienter som behövde fysisk vård efter operationer eller liknande.
– De tre sista åren jobbade jag på vuxenpsyk men sedan kom den så kallade Ädel-reformen som förändrade psykvården i Sverige.
Kjell sa upp sig och slog in på en ny bana: den konstnärliga.
– Jag gick två års grundkurs på Lunnevads folkhögskola och fastnade för skulptur och keramik. Det blev inte att jag höll på med det sedan, men jag börjar bli sugen på att ta upp det framöver.
I stället blev det vaktmästarjobb på Tingsrätten i Motala och därefter ett par år som vaktmästare på Landsarkivet i Vadstena.
– Tingsrättsjobbet var delvis under Motalaskandalen, det var ju en speciell upplevelse.
2002 var en milstolpe i Kjells liv. Han träffade sin nuvarande hustru, Anlouice. Från ett tidigare förhållande hade Kjell en dotter som bodde i Malmö.
– Vi fick idén att vi skulle flytta ner dit. Det blev cirka fem år i Malmö och i byn Gylle nära Trelleborg.
Där var Skånska Lasse född, kan Kjell berätta. Legendarisk bondkomiker, känd för ”Johan på Snippen” och som slutade sitt liv i Mjölby 1937.
Under de skånska åren jobbade Kjell på häktet i Malmö, som kyrkvaktmästare i Fosie och som tekniker på stadsarkivet i Malmö. Och så spelade han förstås, bland annat i jazzbandet On Holiday, namnet anspelade på sångerskan Billie.
– Vi trivdes i Skåne men flyttade upp hit igen 2008.
Nu blev det åter jobb som kyrkvaktmästare och som griftegårdsarbetare, i Skänninge.
– Jag har kvar en prydlig svart kyrkvaktmästarkostym.
Men musiken. Den har funnits där sedan Kjell fick en gitarr av farfar, Erik Persson, dragspelare i Motala, kallad ”Spelpelle”. Han var vaktmästare i Folkets hus och Folkets park och spelade på danser.
– Jag gick kvällskurser på Musikskolan i Motala från det att jag var nio tills jag var 15 år, säger Kjell.
– Men mest är jag självlärd och mycket har jag lärt mig genom att spela i diverse band, som Vacuum, Atlantis, Liljedahls Orkester, Prästen och Hans Vänner, Motala Storband.
Kjells engagemang som musiker i musikteateruppsättningar ledde till jobb med några av dem som i dag utgör Vadstena Nya Teater.
Den epoken började med en Dario Fo-föreställning i Asylen i Vadstena, vilket ledde till att teatergruppen flyttade till Mejeriet och så småningom till den nuvarande adressen på Storgatan mitt i Vadstena. Efter återkomsten till Vadstena från Skåne värvades Kjell åter till teaterensemblen och är nu en av de 14 fasta medlemmarna. Vilket betyder att han även skådespelar emellanåt.
– Det har varit väldigt utvecklande att vara med där, säger han.
Inte nog med det. Som många musiker är Kjell engagerad på flera håll: i duon Billemar & Silverwitt, där prästen i Prästen och Hans Vänner, Mikael Billemar, sjunger och berättar kring sånger i Johnny Cashs anda, vilket kan betyda Dylan, Afzelius och annat.
– Vi är bokade ända in på hösten, säger Kjell.
Trion White Room, som startade år 2000 och spelade i Rådhuskällaren i Vadstena, har haft en paus men har åter börjat repa.
Dessutom är Kjell frilansande musiker i olika sammanhang, vid sidan av det dagliga arbetet som intendent på Landsarkivet, där han nu är tillbaka sedan sex år.
Och inte minst: Han och hustrun Anlouice utgör Duo Silverwitt och det började redan i Skåne. Anlouice sjunger och det handlar om ballader och lite jazzinfluerat.
– Vi har haft utomhuskonsert bland annat vid domarringen i Nässja, där vi bodde en tid. Då har vi uppträtt med full orkester som Silverwitt Band. Vi har spelat på Ugglan och Rojas i Vadstena och det blir en Motalaspelning i sommar.
Och namnet. Hur uppstod Silverwitt?– Vi gifte oss 2003. Jag hette Persson, Anlouice Österberg. Vi sa ’vi måste hitta på nåt nytt!’ Silver är ju vackert men det finns redan en släkt som heter det. Så vi la till vitt. Det är ett namn som alla kommer ihåg!