Kenneth Hjärling, 60 år bestämde sig till slut efter 54 år att följa sitt kall och utbilda sig till diakon, den 20 juni vigdes han i Domkyrkan i Linköping.
– Det är otroligt skönt att vara färdig med studerandet och jag ser nu fram emot att komma in i min roll som diakon i Ödeshögs församling, säger Kenneth Hjärling.
Han är född i Stockholm och bodde sina första sju år i Järfälla innan familjen flyttade till hans mammas barndomsby Godegård norr om Motala. Redan innan flytten till Östergötland visste Kenneth att han ville jobba inom kyrkan.
– Även om min familj inte var direkt troende har jag alltid haft en kyrklig tro. När jag var sex år visste jag att jag ville bli präst.
Men det tog många år innan han skulle vandra den vägen.
– Jag utbildade mig till sjuksköterska vid Sofiahemmet i Stockholm men under min vidareutbildning till anestesisjuksköterska kom längtan efter att bli präst tillbaka.
I samband med den längtan fick Kenneth cancer och planerna på att studera fick läggas bort.
– Efter mitt tillfrisknande flyttade jag till Danmark och jobbade, under den tiden var jag särbo med Gud.
Har det något med ditt insjuknande att göra?
– Nej, jag har aldrig anklagat Gud för det utan det var annat i livet som påverkade, säger Kenneth tydligt.
Under sin tid i Danmark arbetade han som instruktionssjuksköterska inom Öron-näsa-hals-anestesi.
– Jag kan sakna min tid i Danmark ibland, de är generellt väldigt bra på att se personer och dömer inte lika fort som vi gör i Sverige. De blandar inte ihop sak och person, vilket jag gillar.
Längtan efter att studera till präst kom tillbaka när Kenneth fyllt 40 år men då insjuknade han i cancer en andra gång.
– Då tänkte jag att det inte var meningen att jag ska bli det här, så jag fortsatte som sjuksyster och flyttade runt 50 års ålder till Vadstena.
När hans mamma blev sjuk fick familjen besök av en diakon på sjukhuset.
– Då förstod jag att det inte var präst jag skulle bli utan diakon. Det är så mycket själavård och det ligger nära sjuksyrrajobbet.
– Det blev självklart att jag måste fortstätta hjälpa människor i handling, det är det jag kan och jag har det i händerna.
När han en dag läste en skylt om Svenska kyrkans grundkurs valde han att söka dit.
– Efter första dagen tyckte jag att det var hemskt, skrattar Kenneth högt.
Men under kursen kände han sitt kall allt starkare och sökte till stiftet och undrade om han var för gammal.
– Jag fick till mig att de inte hade någon åldersgräns så jag sökte och kom in.
Hur var det att börja studera så pass sent i livet?
– Det har stundtals varit krävande och det tar längre tid att lära sig och få saker att fastna. Men jag har också fått lära mig om mina styrkor och svagheter, den här utbildningen synar sina sökande ända ut i sömmarna.
På vilket sätt?
– Det är en lång process och man måste få behörighet att söka till slutåret. Jag har många gånger suckat över det långa förloppet men förstår nu att det lät mig få tid i min resa och känna om jag verkligen ville fortsätta med det jag känner mig kallad till.
Sen några veckor tillbaka jobbar Kenneth som diakon i Ödeshögs församling.
Vad tror du kommer vara den största frågan efter pandemin inom tro?
– Jag tror det finns mycket, men frågor som var Gud fanns i detta och varför världen utsattes för pandemin. Det kommer vara frågeställningar och ifrågasättande och jag ser ett stort värde i att få vara en del i diskussionerna.