– Jo, man får mycket frisk luft och motion. Flera gånger varje dag, säger Bert och berättar hur schemat ser ut: en kort morgonpromenad, en förmiddagstur till klubbstugan – och där blir det mycket motion för både husse och hund, en eftermiddagspromenad och en kvällspromenad.
Dux är en imponerande varelse; stor och med kraftig päls. Han skäller inte ut en besökare, bara hälsar tyst och lägger sig sedan nöjd ner. Men han fyller nog sin funktion som vakthund, med den storleken.
– Ja, jag vet inte hur han skulle reagera om någon skulle ge sig på mig, till exempel, säger Bert.
Ingen lär försöka så länge Bert har sin kraftige kamrat bredvid sig.
Vadstena Brukshundsklubb blir 50 i år och kassören och instruktören med mera, Bert Nilsson blir alltså 80. Sedan 1971 har han innehaft posten som kassör och han var med och grundade klubben, som drog i gång så smått redan 1968.
Hundar har blivit Bert Nilssons liv och för det har han vederbörligen uppmärksammats. 2017 utsågs han av föreningslivets spelbolag Folkspel och tidningen Expressen till en av Årets Eldsjälar.
– Jag fick komma till Stockholm och en pampig ceremoni på Berns Salonger, och även bo på hotellet där, berättar Bert, om denna oförglömliga upplevelse. Det var dottern Maria, socialsekreterare i Vansbro och även hon hundmänniska, som hade nominerat sin pappa.
I dag har Vadstena Brukshundklubb 101 medlemmar.
– Och den 102:a är på gång. Vi har fått en förhandsförfrågan, säger Bert.
Vad krävs för att bli medlem?– Ingenting. Man behöver inte ens ha hund. Det räcker med att ha ett intresse för djur, och helst då hundar, förstås.
Klubben håller kurser för blivande hundägare. Inte bara för att man ska lära sig hur man uppfostrar och behandlar sitt husdjur rätt, utan även för att man eventuellt ska bli avskräckt, framhåller Bert.
– Det är ju inte bara att köpa en valp, det tillkommer försäkring, veterinärkostnader och annat, man måste veta vad man ger sig in på.
Är det många som aldrig borde ha skaffat sig en hund?– Framför allt är det många som väljer fel ras. Inte många kan motstå en liten gullig valp. Men den där valpen blir ofta en riktig bjässe sedan och det är inte alla som riktigt inser det.
Hundar måste få arbeta och de måste ut ofta, framhåller Bert.
– Det gäller alla raser, även en minimal chihuahua. Och hundar måste få arbeta med huvudet också, leta upp saker, spåra. Många hundar skulle nog behöva få komma ut oftare. De måste också få träffa andra hundar. Inte nödvändigtvis leka med dem, men se dem.
Dux är Berts tionde schäfer. En ras som är allround, tycker han. Bra på spårning, lydnad, sök. Bert har tävlat med och ställt ut Dux.
– Men nu är han pensionerad. Det finns olika sätt att räkna på en hunds ålder men enligt ett system är han 76 år nu. I höst har han hunnit ifatt mig, säger Bert med ett skratt.
Hundar har funnits i Berts liv sedan han var barn. Hans uppväxt var lite speciell. Modern dog när Bert var fyra–fem år, fadern träffade han först när denne var i 80-årsåldern.
– Jag växte upp hos moster och morbror. Jag föddes i Stockholm och sen flyttade vi flera gånger mellan Stockholm, Tranås och Mjölby.
Men Bert räknar Hogstad nära Mjölby som uppväxtorten.
– Vi hade blandrashundar då, som hälsade mig välkommen när jag kom från skolan.
Skolvägen var sju kilometer enkel väg. Bert hör till generationen som fick lära sig cykla som sjuåring och sedan trampa 14 kilometer till och från skolan varje dag. På vintern blev det att traska och gå, åka skidor eller spark.
– Men vi var ett gäng ungar som hade samma väg, så det gick bra. Och när jag började andra klass ordnades det med skolskjuts. Taxichauffören Isidor kom och hämtade oss, det minns jag.
Bert jobbade bland annat på snickerifabrik och plastindustri men mesta delen av yrkeslivet var han lastbilschaufför och körde både styckegods och tankbil. Han hamnade i Vadstena 1964 när han träffade sin fru Kerstin, nu borta sedan 2013.
Bert och Kerstin hamnade i ett drama den 12 april 2012. Huset på Gräsgatan där de då bodde skadades svårt i en brand som orsakades av ett elfel. En granne omkom, Bert och Kerstin blev hemlösa. I olika perioder inhystes de och schäfern Dux i Klosterhotellet, på Starby och i en turistlägenhet på Hovsvägen. Till sist fick de en ny lägenhet på Södra Rännevallen.
– Men mycket brann ju upp, en massa böcker till exempel. Vi fick skaffa nya möbler på återvinningen, försäkringspengarna räckte inte till mycket. Än i dag kan jag sakna vissa saker som försvann.
I dag lever Bert ensam i lägenheten men har gott sällskap av sin trogne vän Dux och fullt upp med Brukshundsklubben, som under året kommer att fira sitt 50-årsjubileum, bland annat med festligheter under sensommaren, efter avslutad tävlingssäsong.