Linslus, entreprenör och något otålig. Omdömen som Jeanette Nilsson ger sig själv. Dessutom säger hon sig vara i det närmaste livrädd för att bli gammal, nu när hon inom kort ska fylla 50 år.
– I och med att jag just nu jobbar inom hemtjänsten och där får man se mycket elände, säger Jeanette.
Hon är född i Gammalkil och växte upp med sin far på landet.
– Farsan var rätt så brysk.
Syskon?
– En halvbror.
Din skolgång – hur gick den?
– Tvåårig social på Katedralskolan i Linköping. Sedan blev jag ett socialfall. Finns mirakel har jag nog varit med om några, säger hon och berättar att hon i flera år var arbetslös och hamnade tillsammans med fel sorts människor.
Efter att ha gått ut gymnasiet 1987 träffade hon en kille och flyttade till Mjölby.
– Då kom jag in i det som på den tiden hette ALU (arbetslivsutveckling) – för ungdomar som inte ville jobba och jag var ju en av dem.
Kommer du ihåg hur du såg på livet då – du beskriver det som stökigt?
– Ja, det var stökigt. Jag ville inte leva och mådde skitdåligt. Jag hittade ingen identitet.
Självdestruktiv?
– Det har jag alltid varit. Så har jag haft anorexi och bulimi i perioder under hela mitt liv.
Så fick hon barn, sonen Pontus som i dag är 29 år och bor i Tyresö, Stockholm.
– Han flyttade till Stockholm för elva år sedan. Vi har en jättebra kontakt, berättar Jeanette som efter detta flyttade till Vadstena.
Hon beskriver att hon inte alls mådde bra vid den här tiden.
– Jag mådde skit i nerverna. Man ska inte skylla på sin barndom men...
Vad ska man skylla på då?
– Att jag tyckte synd om mig själv, kanske. För att jag hade ett sånt taskigt bagage.
I Vadstena träffade hon en kvinna som Jeanette beskriver har förändrat hennes liv totalt – Åse Berglund.
– En bättre chef kan man inte ha. Utan henne hade jag nog inte funnits i dag. Hon jobbade med kultur i Vadstena, hade hand om ALU-arbetare och skulle starta Kulturcentrum och ville ha in några. Jag kom dit och hon såg mina kvaliteter och gav mig ett projekt – att anordna en medeltidsmarknad utanför Munken så den startade jag 1995.
Kulturcentrum i Vadstena drogs igång och Jeanette blev anställd där i en projektledarroll, fram till 1998. Hon läste då en foto- och bokföringskurs och startade en frilansfirma.
Så kastade du dig ut som frilansare?
– Det var tufft. Det var fullt upp.
Du hade en plattform men ville vidare - du verkar ha ett driv?
– Det är ju det jag har. Jag är en entreprenör.
Det blev många reportage om bilar, motor. Samtidigt som hon arbetade med en bok om raggare, som ännu i denna dag inte publicerats. Jeanette beskriver det som att det skar sig mellan henne och förlaget.
– Vi blev osams om ändringar som de ville att jag skulle göra. Jag är ju så här; jag kan starta grejer men får jag minsta motstånd så skiter jag i det. Men nu är det så många som skrivit om ämnet så det är inget kul längre.
Under tiden som frilansskribent drev Jeanette ett åkeri med sin nuvarande sambo. De hade som mest fyra långtradare som körde på bland annat Norge, Portugal och Spanien. 2015 lades åkeriet ner.
– Vi jobbade med det i åtta år i motvind. Vi sålde sedan vårt hus, satte oss i lastbilen och drog till Spanien. Det var en dröm så vi drog bara iväg och en sån grej gör man bara en gång i livet. Vi blev bara kvar där i ett år, då vi blev tvungna att flytta hem igen.
Åter till tiden som frilansare - hur upplevde du den?
– Det var jobbigt, skitjobbigt att frilansa. Det tar på psyket att vara störst, bäst och vackrast och vara i ropet hela tiden. Jag ska inte klaga, jag hade jobb där jag ville jobba.
Under tiden var Jeanette tvungen att arbeta extra och då som sjukvårdsbiträde på ett sjukhem i Mjölby.
– Nyligen har jag utbildat mig färdigt till undersköterska. Men jag känner mig väldigt malplacerad i dag. Jag har mycket mer driv och resurser i mig än att jobba inom hemtjänsten. Helst skulle jag vilja driva ett projekt.
Vad ska du då hitta på?
– Att konsulta företagare som det går dåligt för. Eller kulturprojekt i någon form.
Finns det några trådar att dra i där?
– Jag har en hobby där, att hjälpa min dotter med hennes konst. Hon har projekt på gång med utställningar och liknande, säger Jeanette och berättar om sin dotter som är 15 år. Dottern Tine har haft flera utställningar i Östergötland och i februari har hon blivit inbjuden av Habo bibliotek att ställa ut sin konst där.