Han är församlingspedagog och när man försöker utreda vad en sådan gör får man svaret från Peter Wigren:
– Vad gör jag? Säg vad jag inte gör. Jag har huvudansvar för ungdomar, konfirmander. Det är mitt huvuduppdrag men sedan gör jag många andra saker.
Det finns alltså inga skarpa gränser för honom i församlingen utan han säger sig vara inblandad i det mesta.
Vägen in i kyrkan hittade han via ett jobb som kyrkvaktmästare. Peter beskriver det som att han inte är uppväxt i någon speciell kyrklig verksamhet eller hade det i sig sedan barnsben. Några vaga minnen finns av kyrklig verksamhet som barn och tiden som konfirmand gav inte heller det några bestående avtryck i minnet.
– Jag ramlade in på ett säsongsjobb som kyrkvaktmästare. Man började i mars och slutade vid allhelgona. Det gjorde jag i två år och sedan blev ett jobb ledig ute i Örberga och Nässja, inre och yttre tjänst. Sedan blev jag indragen i allt möjligt där ute för Torbjörn Ahlund (kyrkoherde emeritus, reds. anm.) var ju en sådan som hittade på mycket nytt.
Det var alltså den dåvarande kyrkoherden som drog in Peter i arbetet med konfirmanderna. Så han följde med till ett konfirmandläger i Taizé, Frankrike.
– Där hittade jag någonting. Det var som att vända på en hand. Jag hittade något slags lugn där nere. Det var ingen predikan där utan det var tystnad i sju–åtta minuter, man satt på golvet, väldigt enkelt, enkel mat och man bodde väldigt spartanskt, berättar Peter och säger att där hittade han den gemensamma nämnaren i ordet "tillsammans", en ögonöppnare och att kyrkan kunde vara på det sättet också.
Men du har en grundmurad tro?
– Det har jag absolut. I hela mitt liv har jag väl egentligen trott att det finns något som är större än mig själv. Det har nog alla men den kanske kommer fram när det krisar. Sedan handlar det lite om var man är släppt i världen, hur den tron ser ut, hur just den formen av tro ser ut.
Verksamheten som Peter Wigren är verksam i kallas för Casa som i spanskans "hus". Ett hus som alltid har en öppen dörr för ungdomarna som deltar.
Hur ser verksamheten ut här?
– Oj, var ska vi börja. Vi kan börja tidigt en tisdagsmorgon för då är det frukost här; tisdag, torsdag och fredag. Mellan 10– 25 ungdomar som ramlar in här från klockan 7 och framåt. Några är här tidigare och låser upp för de har egna nycklar. De plockar fram och vi ser till att alla får prova på det för det är ett av våra mål som vi har i arbetet: att göra något för någon annan. Som till exempel kan vara att göra frukost.
Vilka åldrar riktar sig verksamheten till?
– Årskurs 7 och uppåt. Det brukar ramla in lite sjundeklassare efter jul, de startar sin konfirmandtid då.
Får vem som helst komma?
– Jadå.
Som en fritidsgård?
– Nej inte så utan mer som en öppen dörr till en gemenskap som kanske innehåller något annat än det man är van vid.
Verksamheten tog avstamp ungefär vid år 2005 då en vilja fanns att få fart på ungdomsverksamheten i församlingen. Till en början hade man traditionellt konfirmandlektioner och konfirmandpass. Det har man mer och mer släppt då man upptäckt att det finns en annan väg att vara kyrka på, utan en lärare som står och lär ut på det traditionellt auktoritära sättet.
– Här gör vi saker tillsammans. Just ordet "tillsammans" har blivit min byggsten, säger Peter och beskriver det som att alla är med på egna villkor; en del mer och en del mindre. Men alltid finns den öppna dörren till verksamheten där. Om man vill delta. I gemenskapen, i samtal både i grupp och individuellt.
– Många ungdomar säger att här nere känner de sig trygga och kan lägga bort sin mask.
Vad är det ni gör på Casa?
– Det händer en hel del. Några gör praktiska saker, exempelvis lagar mat, delar ut församlingsbladet och roddar inför temamässan. Andra skriver betraktelser och några håller i andakter. Så har vi Casa communityvecka, Mat & Prat och Casa IF. Det finns en bredd i verksamheten.
Hur många ungdomar är engagerade i Casa?
– Någonstans mellan 80–90 ungdomar handlar det om.
Vad ser du som det viktigaste i det kristna budskapet?
– Den gyllene regeln som finns i nästan alla religioner: "gör mot andra som du själv vill bli behandlad". Den är enkel och rätt så bra. Sedan kan man ju inte vara kompis med alla, man kan tycka mindre bra om människor också. Men då brukar jag avsluta med att säga till ungdomarna, att i dag kan ni be för de människor ni har svårt för.