Man häpnar när man kommer fram till Tryfall efter färd på en smal, slingrande väg som tycks leda ingenstans. Omgivet av lummig grönska står plötsligt det rödbruna trähuset där i en glänta, beklätt med spån, och utstrålar värdig ålderdom; en annan tid.
Lite grann utstrålar också Ralph Edenheim en annan tid, propert klädd i fluga.
Att ta hand om gamla hus, att varsamt återföra dem till sina rätta färger, att återställa byggnader till historiskt korrekt skick. Det är Ralphs passion och yrke.
Tryfall är egentligen tre byggnader: en stor, en mindre och en förrådsbyggnad. Ralph Edenheim och hustrun Katarina bor i det mindre, i det större finns Ralphs snickeriverkstad och Katarinas ateljé samt en stor sal, lämpad för fester, och ett antal andra rum.
Till Tryfall flyttade Ralph och Katarina 1998. Då hade ingen bott i huset sedan 1954.
– Gräset stod manshögt, fönstren var igensatta med plywood, taket var otätt, säger Ralph.
Redan tidigare hade paret Edenheim efter ett tips från en god vän tittat på husen.
– Men Katarina sa då ’nej, där går min gräns’.
Ändå: 1995 köpte de gården.
– Det kostade som en begagnad Saab, säger Ralph och skrattar.
Men det fanns ju att ta tag i. Vilket Ralph inte har något emot.
– Men jag inser att det stora huset aldrig blir färdigt.
Det mindre däremot, där bor alltså paret Edenheim och där har Ralph målat golvet med äggoljetempera i mönster som får dem att exakt se ut som keramiskt kakel.
– Det är så roligt att måla golv, säger han.
Ralph Edenheim är född i Skåne, växte upp på en korsvirkesgård med det märkliga namnet Wowragården i Södra Sallerup. Namnet kommer sig av en tidigare ägare, von Wowern, kan Ralph berätta.
Som 13-åring fick Ralph följa med upp i kyrktornet i byn.
– Därifrån såg jag kyrkvalven från ovansidan. Det fascinerade mig så mycket att jag lånade en bok om skånska kyrkor och cyklade omkring mellan dem och tittade på hur de var byggda.
Det blev studier i konsthistoria, medeltidsarkeologi och etnologi. Ralph arbetade som arkeolog och ledde utgrävningar bland annat vid Julita kloster i Sörmland. Och han cyklade runt mellan sörmländska herrgårdar.
– Då gick mitt intresse från underjordiska skatter till överjordiska, säger han.
Herrgårdar och andra stora hus blev hans intresse och yrke. Han kom att arbeta på Riksantikvarieämbetet och ledde restaurerandet av kyrkor runt om i Sverige.
När Ralph och Katarina kom till Tryfall var det från en karolinergård på Skansen i Stockholm. Ralph var kulturchef på detta berömda friluftsmuseum och bodde där i många år, under den tid då Hasse Alfredson var Skansenchef och även han hade bostad på området.
– En otroligt rolig tid, säger Ralph, som lovordar Hasse Alfredsons chefskap.
– Han såg till att Skansen blev levande, skrev skådespel som framfördes framför de gamla byggnaderna och ordnade fram pengar från alla håll och pengar hade det tidigare varit ont om. Vi umgicks ju familjevis också och hade väldigt kul. Vi höll kontakten ända in i det sista.
Ralph föll alltså för det märkliga Tryfall för drygt 20 år sedan, trots Katarinas tveksamhet till en början. Sakta och varsamt har han med egen handkraft renoverat det lilla huset och arbetar träget på det stora, trots att det är ett evighetsprojekt. Och han kan förstås gårdens historia.
– Den byggdes kring år 1800, okänt av vem.
När huset beboddes av postmästaren i Medevi, John Adam Svanhals, var fasaden putsad. Det skulle se ut som ett stenhus, det var finare. Postmästaren bodde här ensam i tio rum och kök i det stora och sex rum i det lilla.
Svanhals testamenterade gården till socknens fattiga och en patron Lundquist tog över 1880, högg ner putsen och lät klä huset med spån med hjälp av en snickare Cederberg.
Spåntäckningen är ovanlig men det finns ett hus i Stockholm som det liknar, nämligen Biologiska Museet nära Skansen. Ralph antar att idén med spån på dessa båda hus kommer från arkitekten Agi Lindegren.
Bortsett från att Motala Pensionärsförening hade använt det stora huset för sammankomster av olika slag hade alltså ingen bott där på 50 år när paret Edenheim tog över.
Det såldes till staten 1904 och användes som personalbostäder för dem som jobbade på Bona Bruk och senare för personalbostäder åt anställda på anstalten för ”vanartiga barn”. Fyra lägenheter fanns i det stora huset, två i det mindre. Den sista hyresgästen flyttade alltså 1954.
Ralph Edenheim använder sin egen långa erfarenhet och kunskap för det ständiga arbetet att varsamt återställa Tryfall. När han inte gör det arbetar han som konsult när andra gamla hus ska tas om hand.
I tidskriften Gods och gårdars juninummer kan man se och läsa om hur ”landets förmodligen kunnigaste person på färgsättning av äldre gårdar, slott och förnämliga byggnader” tar sig an Hånö säteri i Sörmland.
Ralph tar ibland med sig en palett och konstnärspenslar, skrapar, undersöker, blandar färg och provmålar.
Utanför Tryfall har Ralph satt upp en skylt som visar hur långt det är till bland annat Medevi, till Tjällmo, Stockholm – och till Rom. Dit har Ralph nämligen gått.
– Jag gick från Alvastra till Rom 2003. Två månader tog det och meningen är att det ska bli en bok.
Ralph tycks inte känna att det är någon större prestation.
– Jag tycker om att gå, säger han enkelt. Och tillägger:
– Jag brukar göra en Ombergsvandring andra veckan i maj varje år och så någon gång har jag fortsatt, och gått från Omberg till Skåne för att få uppleva bokskogarna även där.