Men nog har han varit med. Och är fortfarande. I över 70 år har han verkat inom Baptistkyrkan, sedan 1970 i Motala. Så i församlingen här är han ändå nestorn.

En pastor bör ju ha talets gåva och det har Sven-Gunnar. Han berättar levande om hela sin långa väg från ett ganska fattigt hem i den lilla byn Arvet, nära Ore i Dalarna. Här föddes han 1928.

– Pappa fick springa till Furudal för att hämta barnmorskan, som inte var hemma. Någon annan fick hjälpa till med förlossningen, det lär ha varit dramatiskt.

Artikelbild

| Sven-Gunnar Österberg har flyttat runt i landet mellan baptistförsamlingar och varit verksam som resande evangelist.

Pappa var baptistpastor och sådana har alltid flyttat ofta, styrda av kallelser från församlingarna. Sven-Gunnar och familjen, snart med en två och ett halvt år yngre syster, flyttade 1931, 1933 och 1935.

Sven-Gunnar började i skolan i Blacksta utanför Gnesta innan det var dags att flytta igen, till Toresunds socken nära Stallarholmen i Sörmland.

– Det var där jag hade min barndom, kan man säga. Jag började den sexåriga folkskolan, vi var fyra klasser i ett rum. Tänk att hålla ordning på det. Men alla satt förstås som tända ljus. Jag hade svårt i skolan, jag stammade. Och då drog läraren mig i håret och öronen, berättar Sven-Gunnar men skrattar vid minnet.

Som trettonåring började han jobba. Det var inte alls klart att han skulle gå i pappas fotspår.

Artikelbild

| Sven-Gunnar Österberg har flyttat runt i landet mellan baptistförsamlingar och varit verksam som resande evangelist.

– Jag började på ett konditori i Stallarholmen. Men sen blev det flytt igen, nu till Söderbärke, alltså var vi tillbaka i Dalarna. Där fick jag min tonårstid och jobbade som frisörelev.

Trots att Sven-Gunnars föräldrar var baptister var det alltså inte självklart för sonen att välja väg.

– Mamma och pappa var generösa. De tog inte den så kallade ’syndakatalogen’ så allvarligt. Jag gick på bio, kände mig fri, ägnade mig åt idrott, mest friidrott. Hoppade 5,23 i längd när jag var 14 och löptränade. Klippte ur idrottsreferat ur tidningar och klistrade in i skolhäften. Det här var på Gunder Häggs och Arne Anderssons tid.

Men Sven-Gunnar brottades med livsåskådningen.

– Jag hade ju en tro. Men jag var tvungen att ta ställning till vad jag skulle göra med mitt liv.

Under en serie möten i Söderbärke sattes hela samhället i rörelse. En författare och förkunnare, Gunnar Wahlström, och sångaren Thore Gullberg ledde mötena.

– Då sa jag ja till Jesus, berättar Sven-Gunnar. Då kom vändningen. Jag jobbade fortfarande som frisör men kände att nu ville jag läsa vidare.

Som 17-åring började han i bibelskola i Stockholm och nu var han på rätt väg. Snart dessutom på väg ut i landet, som förkunnare.

– Jag blev skickad till Gotland, 17 år ung. Det var annandag jul när jag tog tåget till Nynäshamn och båten till Visby och jag kände mig så utsatt. Det var ju inte heller riskfritt att färdas på havet direkt efter kriget. Men jag kom att älska Gotland. Det här var långt före utflyttningen och det vimlade av folk på gårdarna.

I fem månader vistades Sven-Gunnar på Gotland och nu höll han i egna möten.

– Men jag måste läsa vidare. En milstolpe i livet blev baptisternas folkhögskola i Sjövik, också i Dalarna. Två år gick jag där, mötte poesi och litteratur, diskuterade kultur. Något nytt öppnades för mig.

Nästa anhalt blev pastorsseminariet i Stockholm under tre år och praktiskt arbete i en församling söder om Stockholm. Där fick en 14-årig flicka syn på Sven-Gunnar – men han såg inte henne, han var ju fem år äldre.

Det var Britt. I dag har de varit gifta i 64 år. Nyligen fyllde Britt 85.

– Vårt första hem var i Viby nära Hallsberg. Vi bodde på landet och fick tre barn. Det var en skön tid.

Efter en kort sejour i Tranås kom familjen Österberg till Motala.

– Pastorn Sven Nilsson hade hört mig predika 1969 och hade tänkt ’han blir min efterträdare’.

Det blev Sven-Gunnar. Sedan 1970 har han varit rotad i Motala. Under hela 70-talet var han församlingens föreståndare.

– Församlingen var stor. Vi hade 450 barn i söndagsskolan.

Men 1979 kändes det som att hans tid i församlingen var över. Han ville vidare.

– Samfundet hörde av sig och ville att jag skulle bli evangelist igen, resa ut och arbeta.

Han blev själavårdare, vidareutbildade sig vid S:t Lukas-stiftelsen, arbetade med terapi för bland andra missbrukare och med bibelundervisning, reste i landet.

– Min gåva är nog bibelundervisning, säger Sven-Gunnar.

Ännu arbetar han i församlingen, hjälper till under vakansperioder, håller i bibelundervisning.

– Församlingen har fått en ny tillströmning av medlemmar. Det är en helt ny situation. Människor helt utan kristen bakgrund söker sig till oss, och inte bara nysvenskar. Jag ser hur nya besökare får starka upplevelser hos oss.

Församlingarna verkar också ekumeniskt över gränserna, baptisterna har gott samarbete med bland andra Pingstförsamlingen.

– Kyrkan lever, säger Sven-Gunnar Österberg.