På underarmen har Josefine tatuerat in en bild av sig själv som liten tillsammans med mormor Kerstin: "På så sätt är hon med mig på allt genom livet."
Någon gång under slutet av gymnasieåldern inträffar det som utvecklingspsykologer brukar kalla "den intellektuella spurten" – hur något plötsligt händer och eleven lyfter sig själv. Det berättar Cai Svensson, som under sina många år som gymnasielärare sett det hända otaliga gånger. De tre sista åren innan pensionen var han Josefines mentor och han såg det även hos henne:
– Första åren satt hon tyst och hukade i bänken, sedan växte hon till sig. Hon var enormt positiv, drivande och framåt – en exekutiv begåvning: fick saker och ting gjorda, berättar han.
Att hon nu blivit ordförande för Sveriges elevkårer förvånar honom inte det minsta.
– Hon kommer nog fortsätta i sin stil.
Under den askgrå himlen i snålblåsten längs Strömmen skiner Josefine upp till minnet av Cai.
– Han hade en sån här gammal... vad heter det? Som man visar bilder med...
En overhead?
– Ja, precis! En sån hade han!
Hon skrattar och minns hur Cai brukade ge henne "onda ögat" då hon alltid kom för sent eller gick tidigt för åtagandena i elevkåren. Men det var alltid skämtsamt – han var en väldigt bra lärare, säger hon.
Stämmer det att du i början var tyst och tillbakadragen?
– Ja, när jag kom dit var jag nog rätt lågmäld. Jag hade med mig det från grundskolan, med att hålla tillbaka.
Josefine berättar att hon upplevde att det fanns en tyst överenskommelse i skolan, underförstått skulle man hålla sig lite i bakgrunden – flyta med strömmen.
– Inte att jag blev mobbad eller så, men det finns alltid de här populära gängen som tar plats och bestämmer vilket som är det rätta sättet att klä sig och vara. Det var nog det som fick mig att hålla tillbaka, fastän jag egentligen ville ta plats.
I gymnasiet ändrades allt. Josefine blev bästa vän med fyra tjejer som hon beskriver som de viktigaste personerna i hennes liv. Med dem kände hon sig trygg och kunde äntligen vara den hon ville.
– Vi kände nog alla "att det är ju så här vänskap ska vara", säger hon.
För egentligen var Josefine en sådan person som ville ta plats och säga sin åsikt. Det hade hon med sig hemifrån. Mamma Annika har spelat fotboll i hela sitt liv och uppmuntrade döttrarna att börja. Även om de senare slutade och det blev nu elvaårige lillebror som fortsatte har det präglat hennes syn på tjejers möjligheter att ta plats och synas.
– Det är lite tvärtom i vår familj. Pappa älskar matlagning och mamma är den som kan och vet saker om fotboll, säger Josefine med ett skratt.
Men en av de viktigaste personerna under uppväxten var mormor. Mormor Kerstin som alltid tog henne på allvar och var engagerad i samtalen om skolfrågor och utbildningspolitik – hon hade själv varit aktiv i kommunpolitiken i Skärblacka.
– Hon var lite av en vägledare i mitt liv. Hon var lyhörd inför hur jag tänkte och vi bollade tankar och ifrågasatte.
Det drabbade henne hårt när mormor gick bort för några år sedan. På underarmen har hon tatuerat in en bild av dem tillsammans.
– På så sätt är hon med mig på allt genom livet.
Med sitt nyvunna självförtroende kom Josefine in i elevkårsverksamheten på Hagagymnasiet. Hennes engagemang och framåtanda fick den avgående ordförande att vilja att hon skulle ta över. Och nu vågade Josefine ta plats. Med bästisen Mirjam som vice ordförande bildade de en "dunderduo" som drev igenom den ena förändringen efter den andra. Många minns säkert när gratis mensskydd infördes på skolan.
– Men det var helt och hållet Joels förtjänst, säger Josefine ödmjukt.
– Han var ordförande i påverkansutskottet.
För de som inte vet vad en elevkår är – hur förklarar du det?
– Det är en ideell förening av och för elever som verkar på gymnasieskolor och är oberoende av skolledningen. Man kan säga att det är lite som ett fackförbund på skolan.
Då Josefine blev vald till ordförande hade hon målat naglarna i Sveriges elevkårers färger.
Efter gymnasiet började Josefine en utbildning till byggnadsingenjör. Men engagemanget för skolfrågor och utbildningspolitik drog fortfarande – och när hon fick möjligheten att bli ordförande för Sveriges elevkårer, Sveriges största ungdomsorganisation, tog hon chansen.
Nu vankas flytt till Stockholm och två års heltidsarbete som ordförande. Det är ett stort uppdrag och tv-sofforna är nog många där vi kommer se Josefine framöver. Själv ser hon fram emot att komma närmare släkt och vänner i Stockholmstrakterna – och bortamatcherna med IFK Norrköping så klart. Men framförallt:
– Jag kommer jobba otroligt mycket!