Ingrid beskriver en situation i jobbet där hon känner hopp. "När man får följa en människa som mått väldigt dåligt och som helt plötsligt fastnar i jorden med sina rötter igen, man ser att den skjuter lite knopp och börjar blomma igen. Det är helt fantastiskt".
– Jag märkte att jag var bra på enskilda möten med människor, svarar Ingrid Arnow-Utterberg på frågan om varför hon blev diakon.
Ingrid kommer ursprungligen från Skövde och är uppvuxen i Tranås. Under några år bodde hon i Adelöv och arbetade som sjuksköterska på intensiven och infektionskliniken i Jönköping.
– Det var ett hårt arbete, det var många traumatiska händelser. Många människor hade stort behov av att prata, men jag hann aldrig. Jag behövde alltid springa vidare med nästa spruta, eller sätta ett nytt dropp.
Hon hjälpte samtidigt till med samtal, hembesök och ungdomsarbete i sin församling. Där kom hon i kontakt med en diakonipräst som uppmanade henne att söka en diakoniutbildning. Hennes första tjänst blev i Tranås.
Vad gjorde du som diakon?
– Jag hade många enskilda samtal, ofta om livskriser. Jag är ju inte teolog, mer en människokännare och har en yrkesbakgrund där jag är van att möta människor.
Under sina år i Tranås inträffade många tragiska händelser kopplade järnvägen, både olyckor och att människor valde att ta sina liv.
– När telefonen ringde på natten visste jag direkt vad det handlade om, det kunde hända när som helst på dygnet.
Ingrid Arne Utterberg beskriver något hon lärt sig i yrket. Vad har du lärt dig? "Att våga vara helt tyst, inte ha några förklarande ord. Att våga finnas där och inte gripas av panik".
Hon jobbade då med polisen och gick med när de förmedlade dödsbud till anhöriga. Hon beskriver känslan att ringa på en familjs dörr.
– Jag visste att det jag nu ska säga kommer att slå sönder den här familjen. De kommer aldrig att bli hela efteråt. Det var alltid svårt att komma med dessa bud, det var ofta unga människor inblandade.
Många svåra situationer har berört henne djupt och hon har varit ett stöd för många.
– Anhöriga kunde komma efteråt och säga "tack och lov att du fanns där". Jag kunde aldrig säga ”jag förstår precis hur du känner” till en sörjande, men min uppgift var att våga stå bredvid dem, mitt i all kaos, sorg och förtvivlan.
"Jag hade inte tänkt annat än att jobba till 67 års ålder, men fick då frågan om jag ville vara kvar. Nu fyller jag 70 i år", säger Ingrid Arrnow-Utterberg som nu gått i pension efter en trettioårig diakontjänst".
Har något förändrats i yrket genom åren?
– Samtal handlar fortfarande om kriser, sedan har behovet av bistånd i Sverige ökat mycket.
För många handlar ekonomiskt bistånd om stöd till länder utanför Sverige, men Ingrid menar att det även finns ett stort behov i Sverige.
– Samhället har blivit ännu jobbigare för de som inte har det så gott ställt. Förr var det främst missbrukare, i dag är det ofta barnfamiljer där det också finns arbetslöshet eller långtidssjukskrivning.
En stor del av kyrkans bistånd som diakonin administrerar kommer från kollekt, men verksamheten är också mycket beroende av frivilliga gåvor från föreningar, organisationer och företag.
– I Ödeshög kommer mycket från församlingens syföreningar. Jag vet inte vad vi skulle göra utan dem.
Diakon Ingrid Arne Utterberg Ingrid har nu gått i pension efter en trettioårig tjänst som Diakon i Mjölby-, Skänninge- och Ödeshögs församling.
Diakonins pengar går speciellt till utsatta barn, där myndigheter inte alltid räcker till.
– Det kan handla om att få tillräckligt med mat på bordet eller att kunna köpa något vinterplagg till sina barn.
Tror du alla vet vad en diakon är?
– Det är nog ingen allmänkunskap i vår tid att vi finns eller vad vi gör. Här finns en fördel på mindre orter där ”ryktet” går om vem jag är och gör.
Nu har det gått en tid sedan Ingrid avslutade sin tjänst.
– Det känns mycket underligt. Jag har inte riktigt kommit in i pensionärstillvaron ännu.
Vad är dina planer framåt?
– Just nu tar jag det lugnt. Kanske tar jag upp min kompetens som samtalsterapeut. Eller vem vet, någon församling kanske behöver en vikarierande diakon eller någon som kan leda en gudstjänst någon gång.