"Innan kändes det lite dubbelt, att en person skulle behöva dö för att jag skulle få leva, men det har varit lättare att hantera än jag trodde."
I slutet av augusti skrev vi om Josefine Bäckmark som väntade på att få en ny njure. Hon var utmattad. Hon sov på dagarna för att orka hämta dottern Milla från skolan. Jobbigast var illamåendet.
– Min man har fått ta väldigt mycket ansvar hemma, säger Josefine, som varit sjukskriven på heltid i fem, sex år.
Nu har hon fått sin nya njure och livet börjar att återvända. Det har gått nästan tre månader sedan ingreppet när vi ses i Oxelbergsparken. Vi slår oss ned på en bänk i solen medan Milla passar på att klättra.
Josefine föddes med missbildade urinledare och redan som 9-åring genomgick hon sin första njurtransplantation. Den njuren kom från hennes mamma.
I 20-årsåldern kom känslorna kring hennes livslånga vårdbehov ikapp. Hon blev deprimerad och började slarva med medicineringen. Njurens funktion försämrades och när hon var 23 år behövde hon en ny. Då ställde mostern upp.
Efter graviditet och flera urinvägsinfektioner har även den njuren tagit stryk. Den här gången har hon fått invänta en "nekro-njure", en njure från en död person, som matchade henne.
– Det går inte att beskriva den tacksamhet jag känner inför den främling som gjort det här för mig. Innan kändes det lite dubbelt, att en person skulle behöva dö för att jag skulle få leva, men det har varit lättare att hantera än jag trodde, säger hon.
– Nu kan jag vara den mamma som Milla förtjänar. Jag har mer ork som mamma och fru. Och vän.
Njuren placeras i sin nya kropp och livet kopplas på igen. Bilden är tagen under en annan persons njurtransplantation.
Vi backar till söndagen den 17 januari. Josefine var på väg att lägga sig när läkaren på Karolinska universitetssjukhuset ringde vid 22-tiden. Det fanns en njure till henne i Huddinge.
Efter nästan två års väntan var det plötsligt bråttom.
– Jag sprang omkring som en yr höna och min man Jörgen fick hjälpa mig att packa, skrattar hon.
Klockan 22.50 satt hon i taxin. Ensam, eftersom Jörgen inte fick vara med på sjukhuset.
Vid 00.30 var hon framme. Lungorna röntgades, sedan kom hon till avdelningen.
– Ett coronatest var bland det första som gjordes, sedan fick jag äta och duscha med en speciell tvål som tar bort bakterier.
Josefine fick sockerlösningsdropp i och med att hon fastade inför operationen.
Det blev en natt med väldigt lite sömn. Dagen efter togs prover, Josefine fick duscha på nytt – och vänta. 16.30 rullades hon in i operationssalen. Fem, sex timmar senare var allt klart.
– Njuren började fungera direkt på operationsbordet, det var en väldigt bra njure, konstaterar hon.
Men en komplikation tillstötte. En nerv skadades.
– De första två dygnen kunde jag inte röra på mig utan att smärtan strålade ner i ljumsken. Jag kunde bara sitta upp fem, tio minuter. Samtidigt hade jag en helt annan ork än jag haft tidigare, men smärtan var för svår.
Hon har fortfarande ont men det blir allt bättre.
Smärtlindring, blodtrycksmedicin, immunsupprimerande (för att kroppen inte ska stöta bort njuren), kortison, blodförtunnande och insulin (kortson kan ge högt blodsocker). I dag har hon slutat med två av tre blodtrycksmediciner och mindre kortison. Övriga läkemedel tar hon än.
Snart går sjukskrivningen ut och det är dags för Josefine att söka jobb. Hon arbetade tidigare som timvikarie inom hemtjänsten och på boenden, men infektionskänsligheten som följer med medicineringen ledde till hög sjukfrånvaro. Hon orkade heller inte jobba fyra, fem dagar i rad. Arbetsgivarna slutade att kontakta henne.
Nu är det med blandade känslor hon ska ta sig ut i arbetslivet igen.
– Jag är peppad på att jobba men det är mycket spöken med tanke på hur det har varit tidigare.
Dag 15, strax innan Josefine åkte hem från sjukhuset.
Men hon känner framför allt glädje över sitt nya liv.
– Tidigare har jag kunnat uttrycka en tacksamhet mot min mamma och moster, men den här gången vet jag inte vem njuren kommer ifrån. Den betyder så himla mycket, inte bara för mig utan för alla mina anhöriga, säger Josefine Bäckmark.