– Det är inte enkelt att vara nöjd med sig själv eller att uppskatta sin kropp i en värld som säger åt dig att du inte räcker till. Men jag vill vara modig. Jag vill göra skillnad och jag vill stå upp för mig själv och för andra.
Vi träffas i trädgården hemma hos Mia. Det är veckan före skolstart och hon och övriga familjen är nyss hemkomna efter en längre vistelse i Australien.
– Jag har träffat mormor och morfar och upplevt gamla barndomsminnen, säger hon.
Mia är nämligen född i Perth i Australien och bodde där till dess hon var fem år gammal. Hon berättar glatt om ett stort akvarium de besökt som hon minns mycket väl från när hon var liten. Hon berättar om stranden och om gymnastikhallen.
Mia har nämligen tränat gymnastik sen hon var fyra år gammal och i dag är hon även hjälptränare. Hon tränar fyra dagar i veckan och tycker att det är jättekul.
Däremot har det inte alltid varit enkelt. Ganska tidigt insåg hon att merparten av hennes träningskompisar hade en helt annan kroppstyp.
– De flesta som håller på med gymnastik är väldigt smala och det är inte jag. Det har varit jättejobbigt ibland, säger hon och fortsätter.
– Nu tänker jag mer att det är coolt och att jag kan vara en förebild för de yngre. De får se att det finns någon som är lite större, men som ändå är en bra gymnast.
På så sätt visar hon konkret att även en kropp som inte är pinnsmal kan vara hälsosam och att vi borde fokusera mer på vad kroppen kan prestera än huruvida den passar in i utseendenormen.
– Kroppspositivitet handlar inte om en ursäkt för att kunna leva ett ohälsosamt liv. Du kan vara tjock och hälsosam och du kan vara smal och leva jätteonyttigt.
Mia har under många år haft ett komplicerat förhållande till sin kropp. Hon har alltid tränat och försöker att äta nyttigt, men ändå har hon lätt för att gå upp i vikt.
Som litet barn jämförde hon sig med disneyprinsessorna och senare med olika kändisar och instagramprofiler.
– Det räcker ju med att stå vid en busshållplats för att du ska mötas av reklam som talar om för dig hur du ska se ut. Eller gå in i en klädaffär.
Men på senare tid har Mia börjat ändra sitt sätt att tänka och försöker att se positivt på sin kropp.
Det startade med att de fick en uppgift i skolan. De skulle skriva ett tal, som de sen skulle hålla inför klasskompisar och lärare. Talet fick handla om ett valfritt ämne och till en början tänkte Mia hålla ett tal om feminismen och om hur den ofta misstolkas.
– Men det kändes liksom inte tillräckligt personligt.
Då började hon fundera. Kanske skulle hon våga tala om sin kropp, om hur hon varje dag sedan hon var sju tyckt att hon varit för tjock. Hur hon stått framför spegeln och hatat. Hur hon försökt välja jeans som ska dölja magen.
Men det kanske var för personligt i stället? Hon diskuterade med sina föräldrar och bestämde sig slutligen för att våga.
Hon ställde sig på scenen i skolans matsal i en tajt klänning och började berätta.
"Känslan av att titta i spegeln och var missnöjd är en av de värsta känslorna som finns! Att känna att ens mage är för stor eller att ens hår är för platt. Att ens ben är för korta eller ens armar är för långa. Kanske till och med att ens näsa är för stor, kanske att ens mun eller ens ögon är för små. Känner du igen dig? Det gör jag." Så började talet, som i stora delar beskriver just det där problematiska förhållandet som så många har till sin kropp. Men talet landar i att det går att kämpa emot.
"Men det är annorlunda nu! För att i dag vet jag hur jag jagar bort den där känslan. Jag vet att det där idealet som bestämmer hur jag ska se ut är falskt och att det inte borde få kontrollera mig, trycka ner mig och förstöra min självkänsla."
Gensvaret på talet blev stort. Läraren började gråta och klasskompisarna hyllade hennes mod. Det kändes bra och hon insåg hur viktigt det är att någon lyfter fram ämnet.
I dag är Mia kroppspositiv. Det innebär inte att hon går runt och är nöjd med sig själv hela tiden, eller att hon aldrig känner att hon vill följa normen. Men hon har börjat tänka annorlunda. När en negativ tanke om kroppen dyker upp bemöter hon den med en positiv. Exempelvis om hon är i en affär och testar jeans som inte passar och först tänker att hon är ful och tjock, försöker hon kontra och tänka att det inte alls är henne det är fel på utan att det är affären som gör för små storlekar.
Hon är också trött på att vi sen barnsben lär oss att vara kritiska mot oss själva.
– Vi ska liksom säga att vårt hår är fult och platt till exempel, så att någon annan kan kontra och säga att så är det inte alls. Man kan liksom inte säga att man är nöjd med sitt hår.
Det tycker hon är fel.
– Vi måste vara lite snällare mot oss själva.
Att hon kommit så långt i sina tankar tror hon delvis beror på att hon talat mycket om ämnet med sina föräldrar.
– Det här har varit ett återkommande köksbordsämne under många år. Vi har pratat om vikten av mångfald och det är häftigt att se att det har hjälpt Mia att utveckla sina egna tankar, säger Claire.
Jag frågar Mia om hon har något tips till föräldrar om hur de ska prata med sitt barn om ämnet. Hon funderar en lång stund innan hon svarar.
– De ska ta sig tid att lyssna och låta barnet vara sig själv. De får gärna introducera förebilder som inte följer normen. De ska vara öppna med att de inte har tvärsäkra svar på alla frågor och vara redo för diskussioner.
Genom sin kroppspositivism hoppas Mia kunna stötta andra, även om det inte alltid är lätt.
– De dagar du känner dig stark, var stark. De dagar du inte orkar att bryta normen, gör inte det. Det är okej liksom.