– En sjuåring, en sexåring och en treåring har bjudit mig till Busfabriken där vi ska leka och äta korv i flera timmar, säger en lycklig 60-åring.
Lars Stjernkvist, som till vardags är Norrköpings främste politiker som kommunstyrelsens ordförande, hävdar med bestämdhet att han stannade i utvecklingen redan som tioåring.
– Jag älskar att leka. Ofta är det barnen som måste be mig sluta i stället för tvärtom.
Men trots detta har Lasse inga egna barn. Ett medvetet val som han fattade när han redan som 26-åring blev förälskad i en kvinna, som var mer än tolv år äldre än han.
– Jag visste att jag ville leva med Laila, men fick tjata i 15 år innan hon gifte sig med mig. Det var bara att inse att vi inte skulle hinna skaffa egna barn. Och med det liv jag har levt, där jag pendlade i 14 år till Stockholm, var det nog bra. Jag hade blivit en dålig och frånvarande pappa.
Det ögonblick i politiken som sårat honom mest var när någon sa att han inte borde uttala sig eftersom han inte hade egna barn.
Men han har allltid försökt vara närvarande när han träffar barn och unga. Leklynnet hjälper till att få en naturlig kontakt. Vi träffas en skön vårdag i Hallarna för den här intervjun och naturligtvis hittar han Sanna Åsblom Sköld och hennes Ebba, åtta månader, att prata med nästan direkt.
– Min fru säger ofta "jag förstår att folk kommer fram till dig, men måste du gå fram till dem?" säger Lasse.
Det är inte av en slump som han valt Hallarna för vår intervju. Här befinner han sig gärna.
– Det är en fantastisk plats som andas kultur och idérikedom. Min fru är ordförande i KariN, Riksteaterns lokalförening, och när det är teaterföreställningar jobbar jag som scenarbetare ibland.
Lars Stjernkvist är utan tvekan en av Sveriges mest kända kommunalråd. Hans bångstyriga hår och distinkta uttalanden syns och hörs ofta i tv. Han blev en rikskändis under åren som partisekreterare för Socialdemokraterna under Göran Perssons tid. Därför blir jag lätt konfunderad när han inleder vårt samtal med att han ofta känner sig obekväm i offentliga sammanhang.
– Jag föddes och växte upp i Motala. Och fortfarande känner jag mig som kusinen från landet ibland, trots min långa erfarenhet i offentlighetens ljus. Jag har alltid behövt bevisa för mig själv att jag vågar. Även nu.
Han berättar en historia som illustrerar vad han menar. 1991 blev han invald i riksdagen. Gruppledaren Ingvar Karlsson frågade de nyvalda om de kände sig hemma:
– Alla andra svarade att de var besvikna över att de inte fått det och det uppdraget. Lite sturska så där. Jag konstaterade bara att jag inte lärt mig att hitta i huset än.
Och ändå tog Lasse på sig föreningsuppdrag i mycket tidig ålder. Föreningar har varit basen i det liv som blev hans:
– Jag var med i både SSU, Missionsförbundet och IFK Motala. Väldigt olika världar som gjorde att jag lärde mig att umgås med många olika sorters människor.
– Om jag hamnade alldeles ensam på en öde ö skulle jag nog fortfarande starta en förening. Föra protokoll, ta på mig uppdrag, begära votering.
Redan vid 17 års ålder tog väl politiken över då han blev ombudsman för SSU i Östergötland.
Lasse började skriva insändare och debattartiklar tidigt i livet och uppmärksammades för dem.
– Jag har alltid haft lätt att uttrycka mig i skrift. Eller rättare sagt har det varit en nödvändighet för mig att skriva. Jag skriver jämt. Jag har absolut inga skönlitterära ambitioner. Det är när jag tycker något som jag måste skriva.
Han fick inte med sig föreningsintresset hemifrån. Där diskuterades sällan politik eller religion. Det var kamraterna som påverkade honom.
– Mina föräldrar hade aldrig några synpunkter på det jag gjorde som ung och ibland kan jag känna sorg över att de inte heller sa något om mina vägval som vuxen. De var nog rätt stolta över mig ändå. När min mamma dog hittade jag alla urklipp hon samlat på sig om mig. Men det är viktigt att få bekräftelse direkt också.
Efter gymnasiet i Motala blev det studier i Linköping. Men Lasse åkte hem så ofta han kunde. Kände sig inte bekväm i universitetsmiljön. Efter ett år fick han erbjudande om jobb på Folkbladet som krönikör och ledarskribent och flyttade till Norrköping.
Det var 1981 och hans öde var beseglat. Han föll pladask för stan och har sedan dess varit den trogen. Ja, han säger till och med "Jag är mer Norrköpingsbo än socialdemokrat". Partiprestigen får aldrig gå före det som är bäst för Norrköpingsborna, menar han och har som politiker agerat därefter även när han fått kritik för det. Som nu när han samregerar med flera borgerliga partier.
– Jag gillade stan direkt. Jag sögs in i föreningslivet, älskade atmosfären med spårvagnar och ruffiga miljöer. Sedan dess har jag alltid haft min tandborste här. Trots att jag var riksdagsman och sedan partisekreterare från 1991 till 2005 har jag vägrat bo i Stockholm. Jag åkte hem varenda kväll även om jag åkte hemifrån sju på morgonen och aldrig kom hem förrän nio eller tio på kvällen. Jag har räknat ut att jag tillbringade ett helt år dygnet runt på tåg under de där åren.
Han hade titt som tätt sällskap med Anna Lindh på tåget hem. Hon hoppade av i Nyköping han fortsatte till Norrköping.
– Det var mordet på Anna som fick mig att inte längre vilja vara del av rikspolitiken. Vardagen återkommer efter en sån oerhörd tragedi, men inte på samma sätt. Jag var kvar något år till men sen ville jag leva ett liv där det är cykelavstånd till jobbet.
Och det fick han ju. Norrköpingsborna har fått vänja sig vid ett cyklande kommunalråd som gärna hoppar av cykeln för att prata med nån som väcker hans intresse:
– Jag kan ärligt säga att jag trivts med alla mina olika uppdrag. Jag har inte lämnat något i bitterhet, aldrig haft en känsla att jag vill ge igen. Jag har varit redo att gå vidare.