Peppande ord frÄn barnbarn och barnbarnsbarn.
Ingert och Gösta Landh har insjuknat i covid-19 och varit inlagda pÄ sjukhus i knappt en vecka.
De Àr i för dÄligt skick för att lÀggas i respirator. Torsdagen den 28 januari piggnar Ingert till. Hon ringer till barnen som blir hoppfulla.
Klockan 07 pÄ fredagsmorgonen kommer ett samtal frÄn sjukhuset. Ingert har blivit sÀmre och barnen uppmanas att komma in.
Det Àr kallt och snöar kraftigt men Ingert vill ha fönstret öppet för att kunna andas lÀttare. Hon berÀttar hur hon vill ha begravningen.
Barnbarn och barnbarnsbarn kommer förbi. De vinkar och pratar med henne genom fönstret.
â Mamma sa att "det hĂ€r Ă€r min sista dag", berĂ€ttar Annica och förklarar att mamman var helt lugn.
Ingert hade rÀtt. Vid kvart i fyra pÄ lördagsmorgonen somnade hon in med Annica vid sin sida.
Gösta var knappt kontaktbar det sista dygnet. PÄ lördagen signalerade han att han hade ont i huvudet. Han svarade inte pÄ morfinet och var spÀnd. Annica ville först inte berÀtta om mammans död.
â NĂ€r jag mĂ€rkte att han mĂ„dde sĂ„ dĂ„ligt berĂ€ttade jag. Jag pratade med honom och sa att "du fĂ„r gĂ„ hĂ€rifrĂ„n, mamma finns inte hĂ€r". DĂ„ var det som att han slĂ€ppte taget.
Gösta dog mindre Àn tolv timmar efter sin fru.
NÀr vi ses badar tomten i Marby i sol. HÀr finns tvÄ bostadshus. I det ena bor Annica och hennes man Jörgen. I det andra bodde förÀldrarna Ingert och Gösta.
â Pappa brukade sitta i en fĂ„tölj hĂ€r inne och vinka nĂ€r man gick förbi, sĂ€ger Annica.
Det var Jörgens idé att bygga en stuga och lÄta svÀrförÀldrarna flytta in 2014. De ville ge nÄgot tillbaka till dem som alltid stÀllt upp för alla andra.
Det Àr ett beslut som de Àr evigt tacksamma för.
Ingert och Gösta har alltid stÀllt upp, stöttat och funnits till hands för alla. Deras hastiga död har tagit hÄrt pÄ hela familjen. Bilden Àr tagen pÄ deras bröllopsdag.
â Det Ă€r tufft. Vi visste att de var gamla, pappa var 91 och mamma 87, men de var inte döende. Mamma hade förvisso KOL och pappa lite svarta flĂ€ckar pĂ„ lungorna, men det Ă€r lika tragiskt Ă€ndĂ„. Speciellt att det skulle sluta pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet, sĂ€ger Annicas bror Peter.
De kÀnde sig inte fÀrdiga med livet.
â Nej, mamma var definitivt inte det. Hon ville absolut leva flera Ă„r till, sĂ€ger Annica.
Tack vare stugan var de inte helt isolerade det sista Äret. De hade sina tvÄ barn, sju barnbarn och Ätta barnbarnsbarn nÀra, men ÀndÄ pÄ sÀkert avstÄnd.
Gösta och Ingert tÀvlade i bangolf. HÀr Àr en del av de pokaler de kammat hem.
Familjen betydde allt för Gösta och Ingert. De fanns alltid dÀr. De har följt med till simskolan, hejat pÄ vid ridtÀvlingar, hjÀlpt till med byggen och lyssnat nÀr nÄgon haft det svÄrt.
â Det hĂ€r har tagit hĂ„rt pĂ„ oss alla, sĂ€ger Peter.
Annica berÀttar hur hon sjÀlv, men ocksÄ de yngre i familjen, fortfarande bryter ihop och grÄter. LÀnge.
â De har varit vĂ€ldigt speciella. De har alltid hjĂ€lpt oss alla och funnits dĂ€r, sĂ€ger Annica.
â Ja, de har alltid stĂ€llt upp, sĂ€ger Peter.
Det de tar med sig, förutom kÀrleken till familjen, Àr att aldrig snacka skit om andra.
Annica Landh Andersson blickar ut genom förÀldrarnas fönster. "Det kÀnns sÄ tomt."
Under pandemin har familjen gjort allt för att inte riskera smitta Ingert och Gösta. Annica insjuknade sjÀlv i november.
FörÀldrarnas smitta hÀrleder familjen till hemtjÀnsten. De kÀnner sig sÀkra, till och med pÄ vilken helg det ska ha skett. Ingerts syster bestÀmde sig nÀmligen, efter en lÄng tids total isolering, för att hÀlsa pÄ sin syster och svÄger. Efter besöket insjuknade alla tre samtidigt.
â Hon lever tack och lov, men de kunde tydligen se att hon drabbats av en vĂ€ldigt stark covid, sĂ€ger Annica.
Annica och Peter berÀttar hur de gÄng pÄ gÄng reagerat pÄ hur hemtjÀnsten inte skyddade sig ordentligt. Ett exempel Àr en incident som Ingert berÀttat om. En ur personalen anvÀnde munskydd, men drog ner det pÄ hakan nÀr hon pratade. Det drogs upp och ner flera gÄnger under besöket.
â Det vore intressant att veta om det finns nĂ„gon dokumentation om hur de ska agera. Det verkar som att kommunen inte haft nĂ„gon taktik alls, sĂ€ger Peter.
PÄ midsommar 1954 gifte sig Ingert och Gösta. Ingerts lillasyster var tÀrna.
VÄrd- och omsorgsdirektör Magnus Johansson Àr inte insatt i det enskilda fallet men förklarar hur de arbetar.
â I dagslĂ€get Ă€r det sĂ„ att alla vĂ„ra medarbetare anvĂ€nder skyddsutrustning under besöket och hela sina arbetspass. SĂ„ i dag Ă€r det inte sĂ€rskilt troligt att de sprider smittan, sĂ„ lĂ€nge man hanterat skyddsutrustningen pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt och enligt de direktiv vi har, sĂ€ger han och fortsĂ€tter:
â Det Ă€r lĂ€tt att tillgodogöra sig information om hur skyddsutrustning ska hanteras. Vi har ocksĂ„ erbjudit möjligheten att fĂ„ stöd och hjĂ€lp ifall man behöver det pĂ„ sĂ€rskilda enheter, nĂ€r vi införde det hĂ€r med utökad source control (en extra patientsĂ€kerhetsĂ„tgĂ€rd för att minska risken för smittspridning, reds. anm.) under hela arbetspasset.
Men syskonen klandrar inte personalen.
â Det handlar om ledningsproblem. Allra högst uppifrĂ„n, MSB och politiskt och ner pĂ„ kommunnivĂ„, sĂ€ger Peter.
â Det har pratats om att skydda de Ă€ldre och sköra men vad har gjorts? Det Ă€r fler Ă€ldre som dött av covid nu Ă€n i den första vĂ„gen. Hur förklarar man det? undrar Annica.
Hon kontaktade ansvarig chef pÄ hemtjÀnsten nÀr smittan konstaterats. Svaret tolkar de som att ingen smittspÄrning gjordes.
â Jag sa att ni borde se över om personalen Ă€r sjuk. Vi berĂ€ttade vilken helg som vi trodde att de smittats och varför. DĂ„ sĂ€ger han att det Ă€r upp till personalen sjĂ€lva att agera om de har symptom, sĂ€ger Annica.
Men Magnus Johansson menar att smittspÄrning ska göras.
â Man kan ju aldrig sĂ€kerstĂ€lla hur det har gĂ„tt till, man kan definitivt hitta andra personer i omgivningen som finns runt den smittade, det jobbar ju regionen med, till stor del. I vĂ„ra verksamheter sker det ofta med hjĂ€lp av enhetschef, sĂ€ger han.
Men Annica hörde aldrig nÄgot mer frÄn kommunen. Nu har hon gjort en anmÀlan till Inspektionen för vÄrd och omsorg, Ivo, om bristerna som hon menar ledde till förÀldrarnas död.
Sida vid sida in i det sista.
Bemötandet pÄ sjukhuset hyllar de. Först hamnade Ingert och Gösta pÄ olika avdelningar men de sista dagarna lÄg de vÀgg i vÀgg. Annica och Peter fick tydliga instruktioner om hur de bete sig nÀr de gick mellan rummen.
â Personalen pĂ„ sjukhuset var underbar. De gick pĂ„ allt i medicinvĂ€g. Mamma och pappa var för dĂ„liga för att lĂ€ggas i respirator men de gjorde ett jĂ€ttefint jobb. De var underbara med dem, sĂ€ger Peter.
Kuratorn pÄ sjukhuset berÀttade att han aldrig varit med om att ett par dött av sjukdom sÄ tÀtt inpÄ varandra tidigare.
â Det kĂ€nns inte som att de har fĂ„tt dö en naturlig död. Jag har sjĂ€lv jobbat inom den hĂ€r vĂ„rden ... De har gĂ„tt frĂ„n att vara helt med till att bara försvinna, sĂ€ger Annica.
Hur kÀnns det att förlora bÄda sina förÀldrar samtidigt?
â Nu har jag aldrig förlorat nĂ„gon sĂ„ nĂ€ra tidigare, men nĂ€r allt hĂ€nde sĂ„ kĂ€ndes det som att jag var en maskin. Som att jag var pĂ„ jobbet igen. Nu kommer det ikapp pĂ„ sĂ„ konstiga sĂ€tt, sĂ€ger hon och stryker en tĂ„r.
â Det jag saknar mest Ă€r ... Jag fĂ„r aldrig mer prata med dem. Det kĂ€nns sĂ„ jĂ€dra tomt.
NÀr mormor Ingert blev sjuk skrev barnbarnet Emma kort till henne. Gösta fick ocksÄ kort, men kunde inte ta del av dem.